For good.

Nu har jag varit hemma en vecka.

Det innebär att det definitivt är slut med bloggandet här. Jag ville bara passa på att skryta över mina kollegor i England en sista gång, genom att länka till den här videon som de skickade till mig igår på min födelsedag. Jag hoppas att Andy kan skicka filen, så jag kan lägga in den här i efterhand, men ni med ett Facebook-konto kan se den nu om det är av intresse.

http://www.facebook.com/#!/video/video.php?v=10150320309290141&comments

Just nu njuter jag som bäst av svensk Vadstena-sommar, letar lägenhet och klappar på min Kitchen Aid. Året i GX är redan omringat av ett starkt rosaglittrigt skimmer och jag saknar allihop massor. Men det var nog dags att fara hem. Jag är snart redo för ett nytt äventyr. Ska bara bada och kramas lite mer först.

Tack för att ni hängde med här hörrni! Det har varit kalas att kunna dela min vardag med er. Vi ses!


I do believe I have been hanged for the better, because I knew you... I have been changed for good.

Home.

Imorse var jag ganska nere och ville verkligen inte åka härifrån.

Nu känns det ganska okej. Förhoppningsvis får jag låna en väska av Jeanette så att jag slipper fundera på hur mycket allt väger, annars får jag slänga saker på flygplatsen. Det är fantastiskt vad mycket saker man kan samla på sig. Eller så är det bara jag. Det känns som att det är ungefär likadana saker dock, men i olika färger. Så spännande är jag.

Suzanne, Edda och Jeanette ordnade ett litet tea party för mig i eftermiddags så det gav mig en chans att säga tack och hej till alla. Skönt. Min favoritfamilj (the Drewetts) kom också och Jenny T. Det värsta är nog över dock. Igår sa jag hejdå till Fi och mitt sista hejdå idag var till Andy. Jag saknar dem redan. Det kommer bli jättejobbigt att säga hejdå till Jeanette och Edda imorgonbitti också, men Fi och Andy är ju mina bästisar här.

I helgen har jag släpat på massa skor genom London, gjort mina sista actions och packat. Det mesta är nog där det ska vara. I måndags träffade jag Sofie och en av hennes svenska kompisar, Clara, och vi gick till TotallySwedish, drack kaffe och pratade. Väldigt trevligt och en väldigt bra sista tripp in till London på ett tag. På kvällen mötte jag Jeanette utan för Prince of Wales theatre. Vi käkade sushi och gick sedan tillbaka till teatern, eftersom vi skulle se Mamma Mia. Musikalen var fantastiskt och det var så himla mysigt att göra en sista grej med bara Jeanette. Hon har varit som min andra handledare, fast utan de tråkiga administrativa grejerna.

Det här året kan vara det bästa jag gjort i mitt liv hittills. Förutom uppfostrandet av mina systrar då, de är ganska coola. Jag har ju lärt dem allt de kan typ. Jag och England passar ganska bra tillsammans trots allt. I'll miss you.

We're only getting better.

Det har inte riktigt gått in än, att jag gör saker för sista gången.

Det låter så melodramatiskt. Men det är ju faktiskt så det är. Idag var sista gången som jag gjorde rörelser till sånger på högaltaret med Louise, Bexx, Milly och Heather. Nu är inte 'actions' som det kallas, min starkaste sida och jag kommer inte sakna det så värst mycket. Men det är himla kul att se hur bra och modiga ungarna är.

Alla ojar sig och kommer fram till mig och frågar hur det känns att åka hem. Detta har pågått i två veckor nu och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska svara. De vill inte höra allt pladder om hur allt är upp och ner, men samtidigt vill jag ju inte bara ge ett enfärgat svar. Ja, det är konstigt.

Veckan har varit väldigt händelserik. I måndags träffade jag Fionas ersättare, Rachel, då hon kom och checkade in huset. Hon ska tydligen bo i mitt rum. Hon var inte på långa vägar lika cool som Fi, så hon har inget att oroa sig över. I tisdags hade vi 'MA sleep over' (församlingsassistent-övernattning) hemma hos Fi. Jane (vår centerchef) gav oss 20 pund att göra nåt kul med så vi käkade kvällsmat på The Noodle bar och köpte på oss ett kilo sötsaker. Väl hemma hos Fi såg vi 'Djungel George' (vad annars?) och körde 20 frågor. Jag tror att Andy blev lite generad över alla tjejfrågor vi ställde, men annars var det bara väldigt mysigt.

I onsdags rensade jag och Edda ur allt som rör PromiseLand S och bestämde att jag ska förbereda hela nästa termin, då det kommer bli lite stressigt med två PromiseLands och en ny MA. Det innebar att jag fick lite mer jobb förra veckan än vad jag räknat med, men det mesta är nog klart tror jag. Det är tur att jag gjort det ett par gånger.

I torsdags bjöds vi på 'MA farewell breakfast'. Vår kyrkoherde Martin (the big boss) och Phil (the Mann) serverade en komplett engelsk frukost och Andy, Fi och jag fick några små presenter och tal av respektive handledare. Vi visade också vår film och tackade för ett fint år. Det var väldigt mysigt att få sitta ner och prata med alla ordentligt, men mest var det sorgligt. Min present var ett potpurri av småsaker med fina tankar bakom dem och tydligen kommer något att postas hem till mig i augusti... Spännande!


Fredag innebar en efterlängtad sovmorgon och ett bankbesök, då jag avslutade mitt konto ochtog ut resterande pund. Det kom till god nytta igår, då jag åkte in till London. Dels för att ta en sist runda på Primark, dels för att köpa sju par skor, dels för att köpa en väska till. Misstänker att min 45 kilosgräns kommer att vara på håret. Projekt 'packa ner ditt liv det senaste året i två väskor' påbörjades ikväll, så vi får se var vi landar. Förhoppningsvis i Sverige.

Jag, Andy och familjen Goodman (John ni vet, har ju hjälpt mig massor med PL-videon) blev bjudna på lunch hos Edda och Christoph idag och för en gångs skull så sken solen (många s där på slutet ni!). Det resulterade i att jag än en gång brände näsan. Jag tror det är femte gången det här året. Hur lyckas jag?

Imorgon ska jag träffa Sofie (en gammal klasskompis som bor utanför London) på dagen, köpa ett par avskedspresenter (vad nu det blir...) och gå på Mamma Mia med Jeanette. Hon ville göra något tillsammans innan jag åker, och vi kom fram till att det var det ultimata. Det är svenskt, svängigt och något annorlunda. Sedan är det tisdag och då ska jag bara jobba och packa. Onsdag innebär mitt sista power team och avsked av familjen Drewett och St James-personalen.

9.20, lokal tid, lyfter vi tydligen. Jag förväntar mig fanfarer, kanonskott och party när jag kommer hem. Bara så att ni vet. Godnatt! Ah just det. Nedan är vår MA-video! Andy skrev dessutom låten i bakgrunden, så cred för det!

The ones with the light.

Det är en sorgens dag. Jag har gjort mitt sista PromiseLand.

Jag kommer nog inte att sakna släpandet på bord, rymdskepp eller skyltar så mycket. Eller jo, kanske om ett par månader eftersom jag är rätt sentimental. Hur som, det jag kommer sakna är ungarna, framförallt min smågrupp och alla ledare. Lucy, Elliot, Hannah, Ed, Angela, Jane, Jenny T, Dom och Ollie. Gemenskapen och kramarna. Jag fick ett kort med en meter lång extra-remsa som folk skrivt fina saker i och bestämde att jag skulle komma tillbaka om tre år och hälsa på, när Isaac i min smågrupp är tio år gammal. Skönt att ha spikat ett datum liksom.

Efter att ha ställt upp 120 stolar, städat och låst centret gick Andyoch jag hem till hans värdfamilj. Jenny T(ebboth) serverade en fantastisk sunday roast och vi avslutade med ett par omgångar Perudo. Andrew, den yngre sonen i familjen, blir ganska brydd när jag vann två gånger i rad. Avslutade dagen med receptions-tjänst som var ganska trevlig då Phil Mann höll mig sällskap.

Alla Olovsonare! Jag behöver veta vad jag ska köpa (inom rimliga gränser) innan lördag. Ta er en funderare på vad som kan tänkas önskas från England. Puss och hej!

Crossfire.

Det verkar som att jag hamnar i Örebro till hösten.

Det är bra. Det är nära hem, lagom stort, hyrorna är inte orimliga och man kan åka till Stockholm varje dag om man vill. Skönt att veta och kunna börja planera. Även om det börjar att ta form nu, så känns det väldigt avlägset när jag sitter här i GX i ett nystädat rum. Det kommer att bli jättebra. Jag är sugen på att börja plugga. Även om jag lär mig massa bra saker här (typ vad flugsmälla heter på engelska och skillnaden mellan Devon och Cornish cream tea är) så ska det bli kul att plugga igen. Det känns som att intellektet har stagnerat lite det senaste halvåret.

Den senaste veckan har varit kalasbra. Leksaksstädningen var ganska ansträngande och det är konstigt när Edda är på semester, men jag har haft många stunder som jag bara suttit och stirra ut i det blå och önskat att jag inte behövt åka hem. Saker är så lätta här nu. Jag kan prata med alla, jag vet var saker är och det finns saker som bara jag kan göra. Ja, mitt ego gillar det. Det är bekvämt här. Kanske är det just därför det är dags att börja tömma frysen och rensa lådorna. Jag vet inte.

Det här har egentligen ingen större relevans, men jag skriver ner det för att jag vill komma ihåg det. Igår hade jag troligtvis min bästa dag på jobbet någonsin. Delvis för att jag inte hade några centeruppgifter, delvis för att jag hade sovmorgon och delvis för att jag jobbade 30 minuter under de fyra timmarna jag var där. Jag satt bara med Fi, Andy och Jeanette och skrattade. Vi funderade högt om Borams mystisk Facebook-uppdateringar och om Oliwias dröm om mina arbetskamrater. Och så började vi redigera vår film. Sjukt värt bara.

Ja, som jag nämnde tidigare har jag städat mitt rum ordentligt idag. Började dock med ett telefonsamtal till fröken Fång. Det enda som står på schemat idag är att gå ner till Tesco och handla lite. Och lägenhetsletande. Vuxet va? Vi förfärades lite över det, Oliwia och jag. Att jag har tagit ut semesterdagar, att året är slut och att vi måste börja planera på riktigt. Vi började ju precis fundera på året efter studenten.

Nu ska jag koka lite pasta. Sedan lyssna på ett sommarprat och dricka kaffe. Hoppas ni har det bra! Puss och hej!

Mellan vitt och svart.

Det var längesedan som jag inte längtade hem så mycket som jag gör just nu.

Ja, ni läste rätt. Just idag, precis nu, så vill jag verkligen inte åka härifrån. Inte för att jag inte saknar er eller skulle kunna slå någon för en sandwich, utan för att jag får umgås med så många fantastiska människor här. Har börjat fila på hejdå-idéer. Men hur säger man hejdå till ett år av sitt liv? Till personer som kommit att betyda nästan lika mycket som mina bästisar?

Det finns så många, som jag har att tacka för så mycket. John Smiley (ja, det är hans riktig namn) till exempel, som gav mig en klapp på axeln igår och sa att min video var skitbra. Att de gamla tanterna och farbröderna klappat händer i den annars VÄLDIGT strikta 9.00-gudstjänsten. Och Sue Stone som gav mig en kram av samma skäl och gav mig den sista efterrätten idag, istället för att ge den till en av WMT-killarna. (De är alltid först på maten och efterrätterna så vi i Children's Ministry får sällan njuta av Sues fantastiska mat). Hur förklarar man att det gjorde hela min dag?

Imorse påbörjade vi vår avskedsvideo. Klockan åtta, in okej på en ledig dag. Jag, Fi och Breffni retade Andy hela dagen igår och sa att han skulle vara sen som vanligt, så vi andra skulle snooza i en kvart istället för att stressa till centret. Jag kom in en minut över åtta och gissa vem som var där? Precis. Andy stod med armarna i kors i entrén och låtsades vara sur. Han kommer leva på det ett par veckor nu...

Så fort videon är klar, tänkte jag lägga upp den här. Liksom min lilla artikel till kyrkotidningen och PromiseLand-videon. Eller länka den senare till hemsidan, rättare sagt. Mitt sista stora projekt är att överföra, sortera och byta alla PromiseLand S mappar. Göra plats för Rupert, min ersättare. Men det får bli nästa vecka, efter leksaksrensningen vi har imorgon och på onsdag. Vi rensar och rengör allt. Och det är inte lite. Det kommer definitivt ta två dagar, trots hjälp av trettio personer. Sjukt.

Min värdfamilj är inte hemma, så nu ska jag passa på att spela hög musik och göra ett par matlådar. 17 dagar hörrni. Kan vara det märkligaste jag hört i hela mitt liv.

Sommaren i city.

Time to get back to buisness alltså.

Helgens snabbvisit hemma var kalasbra. Ett somrigt Vadstena kan ju inte vara annat. När jag och pappa körde in i hemstaden i torsdagskväll bredde solnedgången ut sig över hela stadssiluetten och jag fick rysningar över hela ryggen. Vi kollade på Måns debut i Allsången och systrarna O sov i samma säng och pratade för länge, precis som det ska vara.

På fredagen började vi dagen med jordgubbsfrukost och kollade på 'Sommaren med Ernst' (ett av världens bästa tv-program och som man minsann aldrig kan få i England). Efter lunch åkte jag och Johanna och fikade ett par timmar hos mormor och morfar, och därefter åkte jag in till staden som Gud glömde. Fick frillan tillklippt lite och tog sedan kära gamla 302:an ut till Emma. Där väntade maten på bordet och en trevlig kväll med gamla och nya kamrater. Fint hörrni!

På lördagen körde jag bil och dammsög lite. Installerade ett par Sims-spel och knuffades med lilla lillasystern. Helgens höjdpunkt och anledningen till att jag åkte hem ägde ju rum igår; Tjohannas konfa. Det var himla mysigt att vara hemma i klosterkyrkan och träffa gamla konfirmander och ledare. Mor hade lagat fantastisk mat så framåt fem när alla hade gått landade vi i soffan med Glee i DVD-spelaren. Dagen avslutades med en kort, men välbehövlig, kväll med Ida och Matilda. Uj, vad jag saknar te-kvällar ute i mitt lilla hus.

Resan tillbaka var ganska smärtfri. Sov hela flygresan och halva bussresan in till London. Använde min fribilett på en Odeon-biograf efter en sushilunch och fnissade mig igenom 'Bridesmaids'. Åkte hem till GX, handlade och lagade kvällsmat (mamma, jag tror inte jag förklarade hur skönt det var att bara få sätta sig ner och äta lagad mat, tack!). Ska nog hoppa i säng snart, men täntke lyssna klart på Thomas Johanssons sommarprat först. Har aldrig hört nån som name dropar så mycket och det är ju lite jobbigt, men nu har jag ju börjat lyssna.

Glömde hus- och jobbnycklarna hemma i Sverige, vilket inte var helt optimalt. Men förhoppningsvis kommer de fram innan slutet på veckan och som tur är så finns det ju reservnycklar! Vi hörs hörrni!

One step closer.

Har äntligen kunnat sitta ner i mer än trettio minuter på jobbet.

Veckan började bra, med sovmorgon. Det var säkert över 25 grader varmt när jag gick till jobbet strax innan elva, så shorts var ett måste. Det fina med att ha heltäckningsmatta på hela centret är att man kan gå barfota och jag tror att alla gjorde det på jobbet idag. Himla festligt. Imorgon ska det bli som vanligt (mulet och inte alls speciellt varmt) men de flesta har nog njutit av det finfina vädre vi hade igår och idag. Själv festade till det med en Twister och tre timmars läsning ute på the Common igår eftermiddag.

Folk hade tydlgen applåderat efter att ha sett PromiseLand-filmen under 10.30-gudstjänsten igår. Det var fint att höra, men John Goodmans kommentar värmde mest: 'För att vara ditt första Final Cut-projekt så är det fenomenalt!'. Och mamma, jag skriver inte detta för att skryta utan för att påpeka hur lättad jag är över att den är klar. Jag vet att du inte gillar när jag sticker ut hakan för långt.

På fredag kommer familjen Sabba hit så under en diskussion om Lowepros kameraväskor med min far över telefonen, rensade jag ur mina matskåp. Lika bra att göra det nu, innan de kommer. Jag visste ju inte riktigt vad ska skulle hitta. Fann ett oöppnat paket Falu Rågerut, vilket var väldigt lämpligt eftersom jag tog den sista mackan imorse. Ikväll ska jag börja väga saker. Förstår inte varför jag inte åker iväg oftare, att packa är ju fantastiskt roligt!

Imorgon väntar en helt vanlig tisdag (mycket uppskattat) och på onsdag ska jag och Edda städa ur vårt rekvisitskjul. Du läste rätt. Ett skjul fullt av rekvisita. Det är faktiskt väldigt spännande att jobba i the Creche på St James. Man hittar de mest udda grejer. Idag låg det en potatis-maracas på mitt skrivbord. På eftermiddagen kommer min field officer från TFG på ett sista besök och jag har varit måttligt imponerad av vad de sagt tidigare så det känns mest som en ganska onödig punkt i veckan. Edda är mycket bättre på allt som gäller stöd och hjälp med utlandsgrejer och annat hjälper ju ni och Svenska Kyrkan mig med.

I söndags hade vi avslutningsfrukost för de som går i år 6 och avskedskalas för PromiseLand (trots att vi har två söndagar kvar...) och det bjöds på tårta. Coola va?

My life would suck without you.

Har jag världens bästa småsystrar eller vad?

När jag kom hem efter jobbet väntade detta meddelande på mig på Facebook, från den äldre lillasystern. Precis vad jag behövde!

"Läste nyss ditt inlägg på bloggen. Varför har du inte frågat mig om jag kunde följa med på the Killers?????? Jag hade lätt flugit till dig, lagat mat när du varit stressad, dansat runt en *****stång och sjungit "Are we humans" högst av alla med dig!!!!
Puss på dej min fina, duktiga och underbara storasyster! Älskar dig jättemycket! Du har varit superduktig med allt den senaste tiden (det är jag 100% säker även om jag inte sett filmen och varit i Gerrads Cross när du jobbat) så igen; Puss på dig, så ses vi om ett par dagar!"

Tack hörrö. Fattar inte hur du gör Erre, men du vet alltid. Oj vad vi ska mysa nästa helg! Ernst börjar ju sitt nästa projekt och allt, så mycket bättre kan det ju inte bli. Ses på torsdag!

We might as well be strangers.

Kristoffer Engdahl: "Rebecca, kom hit nu så vi får fira midsommar! Nu!"

Det är rätt trist faktiskt. Att inte kunna vara hemma när det firas hemma. Födelsedagar, midsommar, påsk och årsdagar. Det är den största nackdelen med att vara här. På nåt vis klarar man ju det också. Idag skulle jag ha varit ledig hela dagen, i.e. inte gå till jobbet, men var tvungen att finslipa på den omtalade PromiseLand-videon. Efter tre timmar (inklusive lunch i och för sig...) så lämnade jag Breffni med de sista bitarna. Sånt som jag inte kan och inte vill lära mig. Jag har aldrig hatat ett program så mycket som Final Cut.

Pratade med Breff om det under vår lunch; Vilken förmån det är att få jobba på ett ställe med så många resurser och så många kompetenta kollegor. John Goodman och Breffni har hjälpt mig jättemycket och jag tror faktiskt att vi kommer kunna visa videon på söndag utan att skämmas. Tydligen ska den vara med i alla gudtjänster. Det är också 'End of the year celebration' efter PromiseLand, vilket innebär min andra avtackning.

Veckan har mest bestått av redigering i Final Cut och försöka att inte flippa ur på jobbet. Jobbade i måndags på min, vanligtvis, lediga dag och i onsdags var jag på jobbet fjorton timmar. I sträck. Har nog aldrig varit så trött, både fysiskt och psykiskt. Det är nog tur att jag bor ensam, för jag var inte så trevlig framåt elva i onsdagskväll.

Jag har aldrig jobbat så länge innan, så var lugna. Jane (vår center-planerare) är annars väldigt noga med pauser och så. Men veckan har nog var ganska märklig för oss alla på St James. Jane har varit ledig, vilket alltid sätter oss lite ur balans, det har varit ovanligt många event på centret och alla tycks ha flyttat sina lediga dagar. Lägg till att Andy tyckte det var bra att gå på WMT-grillning istället för att hjälpa mig i onsdag och att Fi var upptagen på annat håll. Det är inte mycket som har klaffat helt enkelt.

Ikväll ska jag bara göra klart en skattkarta (tänk vad mycket skoj jag får göra för PromiseLand S) och bränna veckans skiva, sen är jag nog klar med veckans jobb. Det kändes väldigt avlägset förra helgen. Mycket midsommarfirande blir det inte och jag är väldigt bitter över att ingen kunde följa med in till London för att lyssna på the Killers. Tröstar mig med att jag kommer vara med världens bästa tjejer nästa vecka. Happy midsummer hörni!

Vi kommer alltid ha Paris.

Är det inte fantastiskt att man på nåt sätt lyckas ta sig igenom det mesta?

Veckan har varit skitlustigt på många vis. Det var kalasmysigt att ha Oliwia här, men det ruckade lite på min annars ganska inbitna rutin. I onsdags försov jag mig (vilket inte har hänt på flera år, så ni kan ju förstå förvirringen) och gjorde en assembly med Phil, som lyckligtvis nog gick bra. Jag jobbade över en och en halv timma eftersom jag har alldeles för mycket att göra och var dödstrött igår morse.

Var ju tvungen att gå upp klockan sex för att åka in till London vid sju och göra fyra av dem delar av Cambridge Proficiency-provet. Det var väl inte det roligste jag gjort, men tiden imellan delar som jag kunde prata med mina klasskompisar (ja, de som jag har haft engelskalektionerna med alltså) var trevlig. Schweiskorna försökte testa min franska. Antingen var de väldigt snälla eller så är mitt minne bättre än vad jag vill ge mig själv credd för, men jag kunde svaren på deras frågor. Det mest troliga är dock det första påståendet...

Efteråt mötte jag upp Andreas och irrade runt på Earl's Court ett tag. Vi bestämde oss för att ge upp tanken om parkhäng och käkade på Nandos' i Notting Hill istället. Vi slog på stort och åkte ner till South Bank och drack ett par öl och diskuterade livet som vanligt. Det var nog tur att jag hade det att se fram emot, annars hade jag nog inte gått upp överhuvudtaget igår. Idag gjorde jag den sista delen (speaking) av provet och köpte nya hörlurar. Kul.

Väl hemma, efter konstant regn i fyra timmar så pratade jag med Maggie, som fyller år idag. 20 år. Stod vi inte nyss i klätterställningen på St Per? Märkligt. Jag är lite avundsjuk på henne som ska semestra runt Europa i sommar, men inte speciellt bitter över att inte ha prov i histologi, anatomi och allt vad det är. Jag förstår inte hur du orkar Maggs. Du är min idol.

Kvällen till ära (det är ju faktiskt fredag) så tänkte jag ta ut allt ur min garderob och se vad det är jag fyllt den med egentligen. Det ska bli intressant att se hur jag ska få med mig allt tillbaka... Simma lugnt!

You've got a friend in me.

Jag har haft en fantastisk helg.

Tanken var ju från början att den skulle spenderas i Glasgow, Skottland, men istället fick jag celebert besök från Sverige i form av en bästis. Jag tror klockan var närmare nio när Oliwia och jag äntligen kom innanför dörren i torsdags. Hon blev försenad på grund av påkörda kor. Jag hade haft mitt sista Stagecrew (någonsin, snyft) och hon hade rest i sju timmar så vi hoppade i säng rätt kvickt efter det.

På fredagen började vi med en rundtur på centret och i kyrkan, och åkte därefter in till storstan. Väl där började vi med att åka (säger man så?) London Eye. Innan dess var vi tvungna att dricka kaffe på ett café nere på south bank, eftersom det regnade nåt förskräckligt på oss när vi gick mot London Eye. Efter en publunch och lätt utforskande av Westminster bestämde vi oss för att det var bäst att vara inne. Vi lyckades göra en tredjedel av Oxford Street på eftermiddagen, käkade skitbilliga nudlar och gick huttrande till sängs.

Lördagen började i Camden på marknaden där vi fyndade jeansshorts och förfärades över alla svartrockaraffärer. Vi lunchade i Green Park och tittade på Buckingham Palace. Därefter chillade vi lite mer i parken och begav oss mot Victoria Station, eftersom vi skulle gå på en av världens bästa musikaler, Wicked. På söndagen så jobbade jag och Oliwia kom dit och var med på PromiseLand strax innan tio (jag började åtta, gött som sjutton!). Det regnade mest hela dagen, vilket var synd eftersom jag tänkt att vi skulle titta på alla mansions på Camp Road. Men man kanske inte kan göra allt.

Igår gick vi på Oxford Street hela dagen (eller nej, den sista timman spenderae vi i Regents Park med lite melon och varsin tidning). Olly hittade bra saker och jag käkade sushi. Jag tror att vi var lite slitna båda tv, för vi sa inte så mycket utan nickade mest till varandra. Det är fint att vi båda vet vad vi vill säga, men att vi faktiskt inte behöver yttra ord för att förmedla det. Det är väldigt praktiskt när man är seg.

Hon åkte imorse, och kom och kramade mig hejdå på jobbet (och lämnade tillbaka min husnyckel, tänkte att det kunde vara bra). Lite sorgligt, men vi ses ju om två veckor igen. En fin post-it väntade på mig när jag kom hem. Tack för att du kom Oliwia! Det var fantastiskt roligt att få visa dig allt, kunna göra märkliga läten och prata sånt som bara du förstår. Typ om varför vanilj-wafers är äckliga. Jeanette saknar dig redan och Edda var tacksam för din hjälp. Du är bra kompis!

Imorgon ska jag och Phil göra assemblyn (en sorts samling i en av skolorna här). Det innebär att jag måste prata inför 250 barn vilket är lite läskigt. Men det ska nog gå bra. Jag har dessutom tre Photoshop-projekt som jag måste slutföra imorgon och på torsdag är det dagen D. Det stora Cambridge-provet. Har pratdelen på fredag också, vilket innebär att jag måste åka in till London ytterligare en dag. Först på fredag nästa vecka är jag ledig på riktigt, en hel dag. Längtar redan.

Ögonen korsas hela tiden, så jag tror jag ska sova nu. Simma lugnt hörrni!

Funky town.

Somnade inte förens halv två inatt. Är trött som ett ägg.

Fattar inte riktigt hur jag ska hinna med allting som jag måste göra de närmsta två veckorna heller. Det lär väl visa sig. Förra lördagen spelade jag in en liten rundtur på centret. Ta en titt och se hur det ser ut! Det obligatoriska pekfingret är med.

http://www.youtube.com/watch?v=RFAXiIPjuag

Vi har varit utan internetuppkoppling på jobbet i två dagar nu. Ytterligare skäl till att panika lite över vad vi har att höra. Nästa vecka har jag Cambridgetest i allt som man kan testa på engelska. Innan den tjugofemte måste Promiseland-videon vara klar. Jag jobbar kväll två av fem dagar den här veckan. Det är tur att mina kollegor är så festliga, det gör allt lite lättare.


I övermorgon kommer Olly WIHO!

Just stay here tonight.

Hur fint är inte 25 graders värme och sol?

Och hur fint är det inte med 25 graders värme och sol i Oxford, i sällskap med en Carolina Koronen? Jag ska ta det från början. I torsdags kom Carolina (ni vet min volontärvän från söder) hit. Vi knåpade ihop ett par fiskknyten på kvällen och åt glass i kvällssolen. Vi gick och lade oss ganska tidigt, då vi tog åttabussen till High Wycombe på fredagen.

Från Wycombe lyckades vi hitta en bussbiljett till Oxford för ynka 4.40 pund och började dagen med en vandring runt Christ Church. Där spelades ju alla matsalsscener i till Harry Potter-filmerna in (taket var dock inte magiskt i verkligenheten, stor besvikelse). Katedralen och dess lokaler är ju dessutom mitt engelska stifts huvudkvarter så det var fint att få se det. Vi bestämde oss för att försöka få ett bord på The Eagle and Child, ni vet där the Inklings hängde (C.S Lewis och J.R.R Tolkien igick ju bland andra i the Inklings), och käka lunch. Till vår belåtenhet var den nästintill tomt så vi kunde äta i lugn och ro.

Efter lite planlöst vandrande kring de olika collegen så bestämde vi oss för att prova punting. Man står i en låg båt och tar sig fram genom att skjuta sig fram med en jättelång pinne man spättar ner på sjöbotten. Ganska knepigt, men himla najs när man väl fått knycken på det och inte höll på att åka in i något var femte sekund. En timma senare kände vi oss redo för hemfärd och tre timmar (och dyra tågbiljetter) senare köpte i med oss lite indiskt hem och käkade kvällsmat ute.

På lördagen tog vi lie sovmorgon och åkte inte in till London förens efter tio. Carolina tog med på Camden Market, som jag lyckats undvika tidigare (man åker inte jättegärna in till London på helgerna för sånt). Två sjalar senare tog vi tuben till Notting Hill och käkade sushilunch. Fick konstiga slevar att äta miso-soppan med och kände oss duktiga som åt sushi för under tio pund. Vi gick Portobello Road fram och tillbaka och tog en avslutande kaffe på Queen Elizabeth Hall Gardens.

Jag tyckte inte att dagen i London var komplett, så mötte Andreas (en annan volontärkompis) på Piccadilly och åkte ut till Greenwich och käkade kvällsmat på kullen där the Royal Observatory ligger. Okej att ni tjejer (Emma, Eliane och Oliwia) satt på en uteservering hela fredagskvällen och att du Olly, käkade nattpaj hos Kristoffer igår. Det är fint och jag är avundsjuk. Men om i tittar längst ner så ser ni utsikten jag och Andreas hade. Motalagatan är fint, men Greenwich är nog sjutton bättre (oroa er inte, Rännevallsgatan är ändå bäst).

Dagen har bjudit på ett konstigt schema, men rörelserna till låtarna på familjegudstjänsten satt iallafall, så slapp göra bort mig för två hundra personer. Alltid skönt. Om en timma ska jag tillbaka till jobbet och sedan väntar läxor när jag kommer hem. Tur att jag är ledig imorrn, så jag hinner tvätta pålakanen inför helgens besök och ringa folk. Det lär ta hela dagen, ni anar inte hur mycket tid det går åt till att ringa människor.

På torsdag kommer du Olly! Wihi! Kan knappt bärga mig. Alla andra; Fortsätt simma!

New deep.

Visst är det knäppt att det redan är half term?

Att jag bar har en halv termin kvar. 8 veckor. Det är ju ingenting! Jag pratade om det med Edda i lördags, under vårt handledar-volontär-möte. Att det känns konstigt att inte vilja åka hem samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter att läsa Aftonbladet hemma hos mormor och morfar. Det är bara så knäppt.

Förra veckan hände det många bra saker. En av mina bästa vänner, fröken Oliwia Fång-långkalsong, bokade biljetter till England, vi hade överraskningsfest för Andy som fyllde år i söndags och vi hade inventering på jobbet. Det sista var kanske inte så kul egentligen, men med Andy och Fi kan det mesta bli intressant. I nuläget har vi 268 gafflar på centret, för den om är intresserad. Antalet kopiatorer har inte ökat sedan förra året, men däremot antalet telefoner. Man lär sig något nytt varje dag.

På torsdag kommer min volontärvän Carolina hit. På fredagen ska vi åka till Oxford och låtsas gå på universitetet På lördag ska vi strosa i huvudstaden. Därimellan ska det nog drickas mycket kaffe och filosoferas, så det ska bli himla fint. När hon åkt på lördagen så är det bara fem dagar kvar tills Olly kommer. Och om trettio dagar ska jag tydligen åka hem igen.

Det händer mycket överallt. PromiseLand-videon (ni vet, mitt-sista-termins-projekt) måste bli klar innan den 26 juni. På torsdag förväntas jag och Andy hålla ett litet tal på månadens friendship lunch. Min fem sista PromiseLand-söndagar måste bli kalasbra, framförallt PLS som jag är administratör för. "Finish in style" som Edda alltid skriver på våra Stagecrew-planeringar.

Bakade en liten tårta till Andy i torsdags. Så här snygg blev den!

Don't rain on my parade.

Pimpade upp bloggen lite. Det behövdes liksom.

Veckan var bra. Stagecrew började i torsdags igen och Ella Merten-Mancer sa att hon inte ville att jag ska åka hem. Hon är så söt. Just då ville jag verkligen inte sätta mig på planet. Det börjar vända rent allmänt nu faktiskt. Jag vet att det börjar bli dags att röra på sig, då det inte finns så mycket mer för mig att prova här som församlingsassistent. Men det kommer bli jobbigt att inte träffa barnen, Andy, Fi, Chris och alla andra varje dag.

I fredags begav jag mig in till London. Fördrev tid med att läsa svenska tidningar på Svenska Kyrkan. Köpte lite förnödenheter på Totally Swedish och införskaffade ett par TOMS på Oxford Street. Runt tre hade Nestor och hans pilgrimer (smeknamnet på vår ungdomsledare och våra kära hjälpledare) installerat sig på Sjömanskyrkan och jag mötte upp med dem vid Tower Bridge. Peter, som vår ledare egentligen heter, hade delat ut olika platser till de unga ledarna att berätta om, så vi fick höra ett flertal minnesvärda guidningar.

Jag och Johanna (Roshamn) fick tid att diskutera livet och sånt som vi alltid pratar om, jag fick kramar av Britta och blev petad i sidan av exkonfirmanden Linus. I lördags jobbade jag på morgonen och hjälpte till med årsfirandet av St James fotbollsklubb. Runt tre tog jag bussen till Uxbridge och sedan vidare till St Albans. Där väntade min volontärkompis Helena på mig och tog med mig till SPEC, där hon jobbar.

Helena jobbat tillsammans med fjorton (eller var det fler) andra volontärer från massa olikaställen, på ett katolskt retreatcenter för ungdomsgrupper. Väldigt intresssant och väldigt annorlunda från vad jag gör. Jag fick träffa min favvotyska Connie, som också jobbar på SPEC och en fin rundtur av deras stora anläggning. Efter en fin kväll av chillande så somande jag så fort ja lagt huvudet på kudden.

Söndagens stora uppdrag var att hinna in till St Albans innan 11 och möta upp med Vadstena-gänget. Allt gick enligt planerna och vi deltog i en väldigt högkyrklig engelsk mässa. Måste säga att jag har saknat ritualerna och allt som har med stora kyrkor att göra. Efter en pizza med kyrkoherden, fröken Roshamn, prästen och Nestor sprang vi tillbaka till kyrkan för en rundtur. Lyckades därefter hinna med halv tre-bussen till Uxbridge. Gick till Sainsburys och handlade och spenderade hela kvällen hemma utan att göra något av substans.

Idag har jag tvättat, ringt halva släkten, dammsugit och gjort lunchlådor. Varit duktigt helt enkelt. Imorgon ska jag försöka reda ut när och hur jag ska träffa folk. Helgerna börjar ta slut och jag har väldigt dålig koll på vad jag har lovat.

Målade mina naglar i en märklig skär nyans förut. Ångrar det ganska mycket, eftersom jag inte är en rosa så funkar det inte. Orkar inte går nåt åt det utan ska lägga mig och läsa lite ur mina braiga bok.

Jag är väldigt bitter ör att ha missat årets scoutläger på Östgötagården. Har tänkt mycket på mina små barn den här helgen. Saknar dem som sjutton. Bilden längst ner visar en grej jag fick dagen innan jag åkte till England av Tyra och Märta; En liten Beccis. Den fick följa med hit. Falken (som Tyra och Märta var medlemmar i) var ju min första egna patrull och jag kommer nog alltid att sakna dem. De var så bra. Pretto-patrullen som alla var avundsjuka på, som vann allt och alltid var bäst på att samarbeta. Vi var bra helt enkelt och som sagt, jag saknar dem.

Fnissar fortfarande lite åt Lucas kommentar i fredags; "Jag och Felix räknar gingers. Vi har redan sett nio stycken!". Så kul kan man ha i London. Godnatt kompisar!

Värsta schlagern!

Eurovision var ju lätt förra veckans stora händelse.

Så tänkte berätta hur jag insöp spektaklet iår. Som ni vet tar jag en Cambridgekurs i engelska och varje månad är vi en ganska stor grupp som ses hemma hos Eva, vår lärare. Däribland tre amerikanskor. De bjöd in mig för några veckor sedan att se ESC med dem, då en utav dem varit här ett och ett halvt år och älskade det förra året. Vi började prata om hur mycket jag såg fram emot det och då sa de att vi borde se det tillsammans.

Sagt och gjort. Vi spenderde kvällen med att baka pizza, äta glass och sjunga med i alla låter utom Moldaviens, som jag hatade. Vi hade till och med champagne och rosa fjäderboor. Precis som det ska vara alltså. Alla hejda på Sverige och de andra tyckte Jedward var skitsöta. Vi hade scoreboards och satt som klistrade under röstningen. Ganska bra kväll helt enkelt, även om vi 'bara' kom trea och Italien var oförtjänt av sin andra plats.

I helgen ska jag hälsa på min kära vän Helena och hennes kollegor på SPEC Centre i St Albans. Fast först måste jag jobba lite på lördagen. Och på söndagen kommer en av majs absoluta höjdpunkter (ja, nästan så att det slår Eurovision...). Nestor, hans pilgrimer och Britta kommer ju till England (vår ungdomsgrupp alltså) och ska besöka vår vänförsamling på söndagen. Så himla smidigt att jag kommer att befinna mig i just St Albans på söndag så jag kan träffa dem! Det ska bli himla fint att framförallt träffa Britta och få styla med min engelska accent inför Peter.

Jag vill också passa på att skicka ett JÄTTESTORT grattis till världens finaste, coolaste, tuffaste och sötaste lilla lillasyster, Johanna Olovson. Det är lite knäppt att du fyller åtta allaredan (eller ja, femton var det kanske...). Du borde få ditt paket imorrn, alltså tisdag. Tänk att hela Norge flaggar för dig också. Jag hoppas att du får världens bästa födelsedag och att du vet att jag tycker att du är bäst. Jag älskar dig kompis. Bilden nedan är mest för din skull.

Finns det en så finns det flera.

Mitt jobb är väldigt varierande, om man bortser från det eviga stolslyftandet.


Idag har jag till exempel försökt mig på graffiti. Igår hade vi personalmöte i kyrkoherdens trädgård och gjorde inte mer än att dricka kaffe och prata. Idag fick jag veta att de har bestämt sig för vem som ska komma efter mig. Precis när Martin (kyrkoherden alltså) sa det så slog tanken mig. Jag vill faktiskt inte att det ska komma nån ny hit.

Jag har börjat sluta längta hem, men jag vet ju att jag inte kan stanna här hur länge som helst. Planen var ju att jag skulle stanna ett år och sedan bli något stort. Och det ska jag ju också göra. Men det är konstigt att tänka att det kommer bo någon annan här om tre månader. Att den personen kanske kommer att bli mer omtyckt än jag (inte för att jag inte är det, vad jag vet) och är bättre än mig. Det är nog det som allt bottnar i egentligen. Jag vet ju att det är dags att packa ihop om 78 dagar. Oroa dig inte mamma!

Igår var jag barnvakt åt Zoe och Sophie Mann. De sov när jag kom så det enda jag gjorde egentligen, mer än att ta upp Sophie en gång, var att kolla på Eurovision Song Contest. Familjen Mann äger en så kallad SKY-box (motsvarigheten till Sveriges Canal +, fast tre gånger större). Rätt var det var så sa de ganska kassa kommentatorerna att man bara behöva trycka på den röda knappen för att få igång 'Sing a long'-funktionen. Hur bra var inte det?! Nåt att tänka på SVT!

Imorgon ska jag, Jeanette, Edda och Suzanne åka på en föreläsning som heter 'Messy Church' (= stökig kyrka). Vi kommer vara borta hela dagen och det ska bli himla kul att åka på utflykt med hela teamet. Det är alltid spännande att åka bil med Jeanette så jag kommer nog inte bli besviken.

Dagen har avslutats med en öl på the Etorphe med Andy, Fi och Breffni. Järngänget från St James alltså. Man kan ha det sämre.

Nånting större.

Jag älskar mitt jobb.

Ikväll, när jag var och handlade så blev jag påmind om det igen. Stod vid brocollihyllan helt casual, när jag plötsligt blev attackerad. Fick världens största kram av världens finaste nioåring. Jag har inte träffat Louisa på fyra veckor och hon sa att hon har saknat mig massor. Det betyder väl att jag gör något rätt...? Jag kan leva på det länge iallafall.

Don't stop.

Tiden går jättefort men jättelångsamt just nu.

Dels för att jag bara har knappa åttio dagar kvar som volontär i England och för att jag vill hinna med så mycket innan det, men också för att den hä veckan har kännts som en mindre evighet. Jag har bara varit på jobbet två dagar. Men då har jag ju också jobbat på kvällarna. Gillar inte det riktigt; Att jobba lite och sedan komma tillbaka. Jag behöver ett par timmar för mig själv och tid för tandborstningar om kvällarna.

I tisdags ägde det månatliga församingsmötet och det innebar lite stollyft. Inte så jobbigt, men som sagt, det är sådär att att gå tillbaka till jobbet efter nio timmar. I onsdags var det äntligen det stora eventet 'Från Gucci till Gud' rum. Vi har förberett (eller jag har väl mest hört om det här och var) inför det i nån månad. Det var lika flashigt som det låter. Mycket tyll, goodiebags och Cava. Det var lite kul, men mest för att jag och Andy satt bakom mixerbordet och kommenterade klänningarna som visades i modevisningen de hade innan själva föreläsningen.

Igår (läs torsdag) var jag och Andy på Applekurs i London. Jag ska ju göra en ny PromiseLand-video och Apple håller i gratis introduktionskurser för de flesta av deras programvaror. Så vi tog med oss två Mac Book Pros och spenderade en halv dag i London med Final Cut och snabb-shopping. Han var tvungen att jobba på kvällen och tog med sig datorn jag använde. Konstigt nog ville han varken ta min Primark- eller New Lookpåse med sig hem till GX. Jag fick alltså släpa på dem hela kvällen, då jag mötte upp Andreas (ni vet volontären som jag hängde med i helgen).

Vi samtalade över en pastasallad i Regentspark och drack en och en halv öl var i Camden. Det har börjat bli lite varmare igen och med en solnedgång över London så kan det mesta bli bra. Trots äckliga, alltför närgångna ekorrar. Vi utnyttjade våra tunnelbanekort till max, så jag var hemma kvart i ett. Tänkte att det var tur att jag hade sovmorgon idag, men vaknade såklart vid nio.

Planerna för dagen var också ganska stora; IKEA-besök med mina arbetskompisar Fi och Kathryn. Känns som att det är det enda jag gör nu för tiden. Jag har iallafall kaviar så att det räcker tills jag åker hem. Tyvärr så hade en av mina reskamrater lagt in ett par extra stopp så det tog lite längre tid än vad jag tänkt. Vi åkte inte till IKEA-varuhuset som är närmast oss, utan till det som Kathryn alltid åkte till när hon bodde i Milton Keynes (alltså där hon jobbade förut, innan hon började hos oss förra månaden). Jag och Fi blev lite tagna på sängen, men tänkte varför inte? Vi hälsa på hos Kathryns förra chef och fick kaffe. Efter det betade vi av IKEA och avslutade med en runda på Europas största ASDA.

The story.

Det var ganska många som höjde på ögonbrynen när jag sa att jag skulle åka in till London i fredags.

Det flesta som bor runt M25 gjorde nog inte det. Jag fick frågan; "Men hur orkar du?" sju gånger i torsdags. Även om det var otroligt mycket folk inne i London, så var det definitivt värt det. Det var väldigt intressant att se de annars lite stela britterna kalasa. Det mesta var ju såklart inom kontrollerade former, men det var kul att se folk springa omkring i bröllopsklänningar och se småtjejer dansa runt i moln av rosa tyll.

Det finaste var nog 'Awww-et' som kom när William och Kate sa ja till varann. Jag mötte upp Lena och Andreas (två av mina kära volontärkompisar) runt nio, så vi lyckades få en liten gräsplätt i Green Park, där vi kunde se spektaklet på storskärm. Lite synd att vi inte var i Hyde Park tydligen; Där hade de minsann konfettikanoner! Efter att ha köat hur länge som helst kom vi till slut ut från parken och käkade lunch, vandrade omkring lite och hamnade till slut vid the Mall (den stora paradgatan upp till Buckingham Palace). Folk började hurra så vi tittade upp mot gatan för att se vad som hände. Och kan ni tänka er? Vi såg prins Harry! Vi fick helt enkelt uppleva lite sol, lite kungligheter och lite brittisk historia.

På kvällen åkte vi till Reading, där Lena och Andreas bor. Vi såg filmen 'Incidious' vilken var skitbra, på så sätt att jag blev rädd. Det var längesedan. Vi käkade kvällsmat och stupade i säng runt elva. Lördagen var desto lugnare och vi spenderade större delen av dagen i en park. Jag har bränt näsan igen. Vi filosoferade, drack kaffe och chillade. Vilket råkar vara tre av mina favoritintressen, så jag var väldigt nöjd när jag satte mig på bussen mot Heathrow (för att därifrån åka hem). Tack hörrni för att jag fick komma och uppleva denna stora happening med er!

Dagen har inte heller varit så tokig. Började sent idag, klockan tio. Övade rörelser lite med två av mina favoritbarn (jag vet att man inte får ha det, men det är ju bara jag som vet vilka de är!). Vi gjorde våra rörelser till två sånger och jag läste en text. Konstigt nog så är det läskigare att läsa i Klosterkyrkan än här. Blev därefter inbjuden till Suzannes (som jag jobbar med) hus för lunch, och träffade där en svenska som bor på Mallorca. Det var en kompis till Suzannes yngre dotter. Världen är liten.

Mätt och belåten som jag var kunde jag bara sitta ner under Nexus och behövde bara lyfta 40 stolar idag. En väldigt bra dag helt enkelt. Min värdfamilj har ju åkt tillbaka till Florens, så nu är allting som det ska. Ska kicka igång maj med att gå till gymmet direkt imorgonbitti och sedan väntar ett efterlängtat telefonsamtal med världens bästa Oliwia Fång (-Långkalsong!) som äntligen tagit sitt förnuft till fånga och kommit hem från Indien. På fredag ska jag åka till IKEA med Fi, Andy och St James senaste tillskott Kathryn. Fint värre.

I onsdags fick jag en bekräftelse. På en enkelbiljett till Sverige. Det betyder att jag bara har 89 dagar kvar i England. Knäppt.

Nedan följer lite bilder från helgen. Den sista, den med telefonkiosken, är ifrån Lenas trädgård. Nog för att min byst av Amandas (min husvärd) pappa är cool, men den tar nog priset. Den fungerar tydligen bra som förråd och ger lite exra färg i trädgården.

Quelqu'un m'a dit.

I torsdags kändes den här dagen ganska ouppnåelig.


Efter en VÄLDIGT arbetsam påskhelg så har jag också fått lite ledigt. På min vanliga dag tyvärr, så jag får inte extra långledigt som alla andra. Just nu spelar det inte så stor roll. Bara vetskapen om att jag inte behöver socialisera mer än ett par ord i köket är full tillräckligt. Jag tvättar, solar och läser. Ikväll ska jag bara kolla på Gilmore Girls. Det är så man ska spendera en bank holiday tycker jag. Borde kanske gå ner till stan en sväng och köpa lite mat och visa upp mitt hår. Det är nämligen väldigt snyggt idag.

Ja, ni vet ju vad jag har gjort i helgen (tack vare väldigt bra uppdatering). Tänkte bara summera gårdagen lite. Det vi jobbat mot i två månader med Stagecrew är nu avklarat, så nästa termin blir bara fyllt med massa skoj, snarare än sångrepetitioner och replikövningar.

Under gårdagens påskgudstjänst uppträdde våra fantastiska ungar på all möjliga vis. Några dramatiserade bibeltexter, några viftade med flaggor och några sjöng solo. Tillsammans bildade de en stor kör och alla var jätteduktiga. Efteråt var jag, Jeanette, Barbara och Nicola ansvariga för polaroidkamerorna, som skulle förstärka predikans budskap; 'Tro är inte alltid självklart och synligt, men kommer att utvecklas med tiden'. Liksom polaroidbilder. Det var nog mitt favoritjobb under hela helgen, man fick träffa mycket folk och leka med tekniska prylar, även om det var kul att vara mikrofonansvarig under gudstjänsten också. Det var dock inte lika glammigt som det låter.

Efter lite städning på centret och en hot cross bun med Stagecrew-teamet åkte jag med Jeanette hem och åt lunch. Vi kollade in utsidan på Pinewood Studios (där de spelat in Harry Potter-filmerna...) lite mer, eftersom jag bara åkt förbi det snabbt och käkade massa god mat. Efter det åkte vi tillbaka till centret eftersom jag och Andy är ansvariga för att det ställs i ordning efter kvällsgudstjänsten där. Efteråt begav sig de yngre medlemmarna ur teamet till puben. Trevligt, men det var fint att lägga sig efter en så pass lång dag!

Jag fick också massa påskgodis från Jeanette och hennes man. Jane och Edda hade också förberett små presenter till mig. Tänk vad bortskämd jag är... De gula marshmallowkycklingarna från USA var nog coolast... Nu väntar kaffe i solen. Ciao!

Hittar ni mig...? Andy är mimaren i mitten, inte jag.


Påskkorg från Jeanette och Mark.

Coolaste påskgodiset ever. Gula marshmallowkycklingar.

Breathe.

Så här har min påskafton sett ut.

Lite annorlunda mot vad det brukar vara. Trevligt att det varit tjugoåtta grader varmt, att jag lunnat ligga ute och läsa hela eftermiddagen. Fint att gå i shorts i april. Gött med rand efter armbanden på högerarmen. Lite tråkigt att inte leta påskägg i trädgården och vara snabbare än Johanna. Ville bara säga det.

Hot cross buns är en brittisk tradition i påsktider. Gör sig väldigt bra med kaffe. Det gör ju i och för sig det mesta...

Chill på the Common.

Minimalt påskbord; Gravad lax, färskpotatis, två sorters sill, lite sallad och ägghalvor med räkor. Inte helt dumt faktiskt.

Million pieces.

Jaha. Sedan sist har min familj hunnit vara här och vänt.

Det är konstigt att tiden går så fort, men ändå så långsamt. Det känns som att det är nån vecka sedan vi sågs, fastän det var igår. Började jobba nästan direkt efter att de åkt och hade en tidig morgon idag, så jag antar att det är därför. Det händer så mycket här hela tiden, man hinner knappt med.

Vi har hunnit med mycket. Jag mötte dem i snygga, vinröda långkallingar på torsdagskvällen och hela fredagen ägnades åt turistande i Gerrards Cross. Jag tog med dem på en rundtur på centret, vi besökte det berömda Tesco (mataffären) och gick på eftermiddagsfika hos min handledare Edda och hennes man. På lördagen satte vi oss i hyrbilen och åkte ner till Bath. Jag visste som vanligt vart vi skulle gå medan de andra irrade runt som höns och vi åkte förbi' (det betyder alltså att man reser ytterligare två timmar) Stonehenge på hemvägen.

I söndags så jobbade jag, så familjen begav sig in till London. Systrarna trängdes på Madame Tussauds medan mamma och pappa fikade tydligen. De hann med London Eye också, vilket de tycktes gilla. Jag var mest trött. På måndagen åkte vi till Eton och Windsor. Drottningen tycktes inte vara hemma, så pappa och jag drack kaffe på Costa istället. Vi såg Sollans (vår underbara granne!) favoritaffär och på hemvägen 'åkte vi förbi' IKEA, så att jag kunde bunkra upp med kaviar och andra nödvändigheter.

Tisdagen var nog Johannas höjdpunkt. En dag ägnad åt shopping. I och för sig så varken hann eller orkade vi med mycket mer än en lång vänd inne på Primark, lite häng i Hyde Park och Converse-shoppande i Camden. Vi åkte buss åt fel håll, så det blev en ganska lång resa hem. På onsdagen åktevi också in till London, med sikte på Greenwich. Vi fick åka tjusig DLR (speciella tåg egentligen...), äta goda räkchips, gå på båtmuseum och glassa i solen. Dagen avslutades med två råa hamburgare och en bränd, samt en natt på hotell för min familj.

Detta för att min värdfamilj anlände i onsdags. Igår morse (alltså torsdag morgon) kramades ja och familjen hejdå, och en timma senare gick jag till jobbet. Jobbade till sex, gick hem och åt och gick sedan tillbaka strax innan åtta. Det blev rätt sent, då vi förberedde inför idag (Långfredagen). Vi har nämligen en speciell gudstjänst för barnen medan parenteserna är uppe i kyrkan. Jag fick äran att leda morgonens lilla information om vad skulle skulle göras (lite nervöst var det allt!). Det var fint och efteråt åkte jag med Edda och Christoph till familjen Brown för lite grillning i solen (eller den 25-gradiga skuggan...).

Är ett trött ägg nu dock. Det är skönt att vara själv lite. Så själv man nu kan vara när man delar kök med fyra andra. Familjen är väldigt trevlig och så, men det går inte komma ifrån att det är lättare när de inte är här. Jag vill inte störa dem eller vara i vägen, så jag är mest på mitt rum. Eller jobbar.

Imorgon har vi repetition på morgonen med Stagecrew, inför söndagens påskgudstjänst. Efter det ska jag ligga ute på en filt i the Common (ett stort grönområde 50 meter från mitt hus) och läsa hela eftermiddagen. Det är så varmt så man vill inte göra mycket annat. Har sill, gravad lax, ägg och färskpotatis också så ett litet påskbord ska jag nog kunna knåpa ihop. Är lite spänd inför söndagens påsklunch hos Jeanette. Jag har ju aldrig ätit traditionell amerikansk påskmat innan, så det ska bli kul. Köpte ett påskägg idag också, så helgen är räddad!

Det har varit en bra vecka alltså. Mycket aktiviteter, mycket nytt. Det var lite konstigt att slå ihop mina världar, men det var jätteroligt att få visa familjen allt. Tack för att ni kom, ni är bäst!

'Tjuriga och trötta systrar på ett pendeltåg', heter bilden.

Defying gravity.

Vad får man om man parar ihop en skånsk stockholmare och en förvirrad östgöte?

En förvånansvärt bra kombo. Som tidigare nämnt tog jag min Kånken och åkte ner till Poole i fredags. Där mötte Carolina mig och tog med mig ner till Pooles finfina strandpromenad. Efter en fin promenad och en glass tog vi bussen till Wimborne, där hon bor. Jag fick besöka mitt första Waitrose (en matvarukedja) och känna lite Vadstena-vibbar (mycket gränder och kullersten i Wimborne). Vi hade kvällspicknick på Carolinas husägares tak och satt ute till nio utan att frysa.

Lördagens aktiviteter var också ganska nedtonade. Carolina visade mig runt, vi spanade in hennes kyrka, dreglade över KitchenAid- maskiner och låg i solen och filosoferade. Nu har jag en supersnygg RayBan-kant i fejjan och en röd näsa. Vi hann beröra alla möjliga ämnen och det är alltid trevligt att diskutera saker med en liksinnad. Sjukt värt med andra ord. Tack Koronen! (Titta in på hennes blogg också, när du ändå är i farten! Hon kallar mig 'eminent'. Bra boost där! http://carolinaiengland.blogspot.com/)

Idag har jag blivit retad för min solglasögonkant av ett par barn. PromiseLand har uppehåll till efter påsk, men under familjegudstjänsterna har vi ändå barnpassning för dem under två och någon sorts aktivitet för dem mellan två och elva år. Detta innebär lite sovmorgon, lite mindre planering men nästan lika mycket skoj. väldigt positivt, om du frågar mig.

Jag, Andy och ett par 'ungdomar' (folk under 35) var inbjudna hos vår turkiska, och lite lätt militanta, vän Hatun på lunch idag. Ett par av våra yngre kollegor och deras barn var med, vilket var himla trevligt. Att springa runt på en gräsmatta och leka ta i 23 grader är ju inte helt fel.

Nu ska jag smörja min näsa och titta på Harry Potter. Fick skatteåterbäring i veckan på fem och fem, så det är ganska troligt att kitet med alla böckerna på engelska kommer till Pinewood inom en snar framtid också. Känns fint, brittiskt. Tar en kopp te på det så är vi i hamn. Godnatt!

Orange colored sky.

Igår började vår nya ungdomsledare.

Och kan ni tänka er att jag, lilla jag, fick äran att lära henne att låsa centret? Det berodde kanske delvis på att Jane och Shawn (hennes chef, och vår ungdomspastor)var upptagna. Men ändå. Jag kände mig rätt cool när jag viasade hur man ställer om temperaturen och hon frågade varifrån i Storbritannien jag var. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna mig tuff faktiskt.

Jag är ju också ganska lättroad. Idag på personalmötet skulle vi presentera oss med namn och något konstigt med oss själva för Kathryn, som ledaren heter. När jag skulle berätta något knäppt berättade jag att jag alltid börjar fnissa när jag ser kålrötter i mataffärer. Här i England alltså, eftersom de heter 'swede' (samma ord som 'svensk'). British swede. Himla festligt. Det tyckte resten av personalen på Saint James också. Kommer bli pikad om det fram till jag åker hem.

I helgen hade jag ju finbesök här ifrån Svealand. De kom med gåvor form av gelehallon (förstår inte varför jag blivit så fixerad av det...) och svenska tidningar. Vi drack kaffe på Starbucks, såg nåt band på Wembley Arena, åt sushi i Hyde Park och skrattade. Ida Wall har tydligen mossa i näsan, Matilda Svensson är en hen och det var tur att Johanna Roshamn hade koll. Var lite orolig för att de inte skulle komma fram. Det gjorde de som tur var! Tack hörrni.

På fredag ska jag åka söder ut. Till Wimborne Minster och fröken Koronen. Hon ska förbereda en rundtur i Poole, men annars så ska vi nog mest chilla och prata svenska. Det blir en liten kortis bara, eftersom jag måste jobba på söndag, men en övernattning blir det iallafall. Det ska bli jättekul att se hur hon har det och vad hon gör om dagarna. Gott sällskap är ju aldrig fel!

Jag kan också meddela att jag är förkyld. Igen. Eliane påpekade under vårt telefonsamtal idag att jag alltid är det. Tippar på att det är på grund av luftfuktigheten här. Och för att alla andra i min omgivning tycks vara det; Ida, Jane, min engelskalärare och Suzanne. Undrar hur britterna undviker att bli tokiga. Det är ganska enerverande.

Inatt kom Fi, Phill (the) Mann och resten av teamet hem. Ah, tror inte jag skrivit om det här. Förra veckan åkte ett team till Tunisien, eller rättare sagt till den libyska gränsen, för att hjälpa till vid ett av alla temporära hjälpläger som satts upp. Det var sju personer från vår kyrka och fem från en mindre kyrka i grannbyn. Sjukt tufft. Önskar att jag kunnat följa med.

Jag har även (än en gång) fått bevis på att jag har världens bästa familj. Igår pratade jag med halva släkten. Först Olovsonarna, sedan mormor och morfar. Efter det ringde jag till kusinvitamin i Halmstad och grattade på födelsedagen, och fick dessutom tjugo minuter med hennes mor, min moster. Alla är så bra. Alla vet vad de ska säga. De känner mig. Det är himla skönt att ha dem. Hm, tänk vilken tur jag har. Nu ska jag ta mitt filosoferande och fylla huvudet med lite amerikanskt strunt. Godnatt!

Mamma, vet du? Fisksoppan blev faktiskt (nästan) lika god som din! Nu blev du bra stolt va?

Melt my heart to stone.

Igår gick jag in på Fishers för första gången sedan sedan december.

En fattig volontär är ju näst intill tvungen att handla på Tesco, även om det kanske är mer politiskt korrekt att handla i den lokala, privatägda och mer personliga mataffären. Jag känner ju till och med butiksägaren (så litet är Gerrards Cross...). Hur som. Jag gick runt där och tittade i deras roliga hyllor; De har mer spännande saker än Tesco och Marks & Spencer, då de köper in saker från hela världen. Och rätt vad det var, så var de där. Poptarts. Som jag ALLTID velat prova. En chokladvariant fick följa med hem. Funderar fortfarande på om det är värt att bryta 'fastan'/avgiftningen för dem...

I fredags åkte jag till IKEA eftersom min kaviar var slut och jag kände för lite svenskhet. Efter kassorna finns ju en finfin mataffär och när jag stod där och petade på sillburkarna hörde jag någon säga att sill är äckligt. På svenska. Var ju tvungen att svara på det och försvara sillens ära, men efter en minuts diskussion kom jag och Anja (som tjejen hette) fram till att smaken är olika och att det är okej. Vi pratade hela vägen in till London och bytte mobilnummer. Fint!

' Beccis är lite trött, efter en ganska lång helg. I fredagskväll jobbade jag mellan sju och halv tolv. I lördags började vi halv nio till ett för att sedan fortsätta med möte med Edda och PromiseLand-förberedelser mellan fyra och sju. I söndags var det ju som bekant dags att ställa fram klockan. vilket innebär att jag egentligen började 7.30 istället för det mer anständiga 8.30. På det var jag AV-ansvarig (ljud- och bild) på Nexus, vår kvällsgudstjänst. Fick lite sovmorgon och en extra semesterdag att ta ut för besväret. Igårkväll hoppade jag in en och en halvtimma och kokade lite kaffe och klickade på Powerpoints på ett möte om PromiseLand. Ikväll ska jag duscha, dricka te och se på filmen. Tidig sänggång känns ganska givet.

Mitt fejkstädande (ni vet, när man städar fast det inte ska se ut som att man har gjort det) gav resultat i helgen. Mina husägare som var på besök, hade inget att påpeka utan verkade nöjda med mig. Ger mig själv en klapp på axeln nu.

Vet ni? Numera finns jag på St James hemsida! Med bild och allt! Tack och godnatt kompisar!

Med ena foten utanför.

Tjabbalou!

Jag har hört det börjar bli lite varmare hemma hos er i Sverige nu, och att det verkar som om våren kommer till er också (bli inte besvikna när det börjar snöa igen bara...). Matilda hade 17 grader i solen imorse i Jönköping. Men jag kan slå det. Igår åt jag och Jeanette lunch i solen. Och det var för nästan för varmt. Vi blev tvungna att sätta oss i skuggan efter tjugo minuter. Visserligen var det vindstill och vi statt med ryggarna mot en tegelvägg. Men ändå... Ett noll till England.

I helgen kommer mina husägare på blixtvisit. De är trevliga och så, men det är lite nervöst. Har jag kommit ihåg att ställa tillbaka allt? Är tandkrämsfläckarna på spegeln borta? Och har jag betalat telefon- och interneträkningen för mars? Ni kan ju gissa vad jag gör ikväll.

Det är lite skönt att jag jobbar mycket den här helgen. Imorgon ska de ha något sorts operaevent på centret som jag, Andy, Fi och en annan Andy ska vara värdar för (vilket egentligen innebär att låsa, koka kaffe och låtsas vara intresserade). Är lite trött på 'det gör en ministry assistant'-tänket faktiskt. På lördag ska alla i personalen gå på en liten kurs och på eftermiddagen har jag och Edda möte och PromiseLand-förberedelser som vanligt. Söndag är precis som vanligt, men med pjamasparty i PLS (de små barnen, mellan 2 och 5). Inte mycket tid att fundera på om man är i vägen eller inte alltså.

Om en vecka kommer Matilda, Ida och Johanna. Det ska bli så kul att få visa dem allt och bara få hänga lite. Det är ett ganska kort besök men det passar ganska bra. Eftersom jag helgen efter det ska åka till Carolina i Wimborne och veckan därpå kommer min familj. Jag kan nog behöva tiden imellan för mig själv, hihi.

Igår var jag med Jeanette på assemblyn också. Det är en sorts samling för alla elever och lärare, då någon från vår kyrka har en liten kort bibelpresentation på ett kreativt sätt. Stackars ungar som måste sitta raka i ryggen hela tiden, tilltala sina lärare med efternamn och gå i skoluniform. St Per för alltid säger jag bara! Tänk att det är torsdag igen... Hm. Nu ska jag kila, måste föbereda kvällens session med mina kompisar i Stagecrew! Ciao!

Fools.

Vad är det jag alltid säger om våren?

Att den, utan undantag, kommer att göra dig besviken. Exakt. Och fick jag rätt igen? På Facebook kunde man i veckan läsa om att våren "äntligen" kommit och alla var lyckliga och rosa. Ett par dagar senare kommer snön igen. Våren lovar runt, men håller alltid tunt. Vill också bara påpeka att jag druckit frukostkaffet ute i solen, lyssnandes på Diane Birch. Man behövde dra på sig raggsockorna och fleecen, men ändå.

Hälsade ju på Sofie igår. Den 5 kilometer långa promenaden mellan tågstationen och hennes hus (one way...) var inte så kul att gå i regnet, men att få sitta ner och prata med en gammal kompis var värt det. Hennes värdmamma påpekade att jag hade en tydlig accent (=stolt Beccis), vi lekte med ett av barnen som hon ser efter och drack te. En lugn och bra dag helt enkelt. Tack Soef!

Om jag lyckas komma ur pyjamasen idag så börjar jag jobba klokan två. Först ska jag koka kaffe till en liten konferens som hålls på centret och efter det så väntar laminering och Photoshop-arbeten. Mina favoritsysslor! Ska även förbereda PromiseLand inför imorgon med en ny familj. Edda åkte på semester till Tyskland igår, så jag är ensam ansvarig. Coolt. Är till 95% inne i mitt engelska jag så det ska nog gå bra. Annat var det i tisdags. Då visste jag knappt vad upp och ner hette på engelska.

Det känns som att april alltid är en ganska galen månad. Somliga blir av med ledband, menför egen del brukar det betyda att kalendern är full. 2011 är inget undantag. Varje helg är pressad till max. Sweet.

Nu ska jag äta min fula omelett och fortsätta dammsugandet. Gå inte vilse i snöyran kompisar!

Ne partez pas sans moi.

Tre dagar utan något socker. Börjar bli tjurig på riktigt nu.

Människor här, liksom på många andra ställen, fastar. De felsta av mina kära kollegor gör det genom att inte äta något sött. Så jag tänkte göra detsamma. Bra med ett par veckors avgiftning tänkte jag. Men ikväll, när jag vet att jag har tre Peanutbutter cups i skafferiet känns inte idén lika bra längre. Frukt räknas inte som en sötsak, så försöker trösta mig med vindruvor och ananas istället. Lövbiffsrulladen som var min kvällsmat gjorde sitt också i och för sig, så nu ska jag bara duscha och försöka hålla mig ifrån köket resten av kvällen. Konstigt att det är så svårt...

Knäppt nog har det hunnit bli vardag här allaredan Jag har svarat på alla mail, läst ikapp i söndagens manus och stökat till på mitt sovrum. Rätt skönt ändå. Förutom att jag är trött för att jag inte äter några fler kakor, så mår jag bra.

Imorgon ska jag åka ner till Windlesham och hälsa på Sofie (en gammal klasskamrat), som kom i januari för att jobba som au pair. Ska bli jättekul att diskutera allt som rör våra nya liv och uppdatera varann. Ska ta med min 'humörskurva' som vi fick på Svenska Kyrkans avresekurs (ni vet en sådan som beskriver de generella upp- och nedgångarna man har under året). Jag var inte särskilt bra på att förklara det över telefon igår.

Hängde med mina åtta- till tolvåriga bästisar idag också, på Stagecrew. De sa att de saknade mig förra veckan. Insåg att jag hade saknat dem också. Vad är det här? Först är GX 'hemma' och sen börjar jag sakna ungarna på riktigt. Man skulle ju kunna tro att jag börjar bli fast här.

There and back again.

I'm back.

Efter en fantastisk vecka i Åre med världens bästa familj är jag nu, efter ett par timmar på resande fot, hemma. Skidåkningen var sådär, efter ett par år i Österrike är man van vid kilometerlånga backar (som inte ligger på skrå...) och lite bortskämd med många sittliftar. Men det var mysigt att kunna koka Oboy och äta raggmunk, slåss med småsystrarna och asgarva hela tiden. Det roligaste var nog att få briljera med några av de bästa skämt jag någonsin yttrat; 'May I have some More please?' till exempel. Erica, jag vet att du fortfarande kippar efter luft.

Folk här är så snälla. Träffade Jo Swinney och hennes ursöta ungar på Tesco, som erbjöd mig skjuts hem med mina tre matkassar och min 8.9 kilos väska. Det räddade min eftermiddag ganska reält. Hon och YouMeSushis nudlar, de är himla goda. Ikväll har jag hängt med det gula och orange (oväntat va?!) teamet från PromiseLand och det har diskuterats omstruktureringar i samband med renoveringen av kyrkan. Trevligt, men är rätt så trött.

Imorgon vankas det arbete, precis som vanligt. Tvätt och annat skoj väntar väl sedan. Ska försöka laga min gardinsstångshållare också som föll på mitt huvud förut. Går det att köpa väggpluggar på Tesco?

Det är inte så dumt att vara tillbaka faktiskt. Det finns mycket tystnad som jag kan fylla med att skrika med i Johnny Cash- och Adelelåtar. Jag kan äta vad jag vill och bestämma själv. Det gillar ju jag. Även om det är mysigt att brottas med de små och fint att kunna äta Veneziapizza, så är det ju här jag ska vara nu. Godnatt.

Lite skillnad mot påsklijorna här...

Home.

Beger mig hemåt för en vecka i fjällen med la familia.

Sammanlagt tio dagar. Fint värre. På återseende när jag är tillbaka med andra ord. Vet att ni läsare kommer att få det svårt utan nya inlägg här, men det fixar ni.

Jag kan inte kalla mig för en svensk britt, men kanske en brittisk svensk?