I'm coming home for Christmas.

Först och främst; Grattis till världens bästa morfar som fyller år idag!

Igår var jag sådär duktig, ni vet som man bara är ibland. Jag kunde bocka av fem saker på min lista. Och det är en ganska tung lista faktiskt. Jag lämnade in min ledighetsansökan och fick godkänt. Jag bokade biljetter till Sverige, vilket betyder att jag med all säkerhet kommer att komma hem till jul. Rätt så fantastiskt faktiskt. Pressen på min familj ökar ju rätt så radikalt dock, för att det finns mycket de måste ha gjort tills att jag kommer hem den tjugonde. Mitt tips är att ni göra upp en lista redan nu på vad som ska finnas när jag kommer, ni vet; Knäck, tomtarna på matsalsbordet så det bara är att ställ ut dem osv...

Jag har börjat få rutiner. Vilket är bra och lite tråkigt. Jag har inga nycklar till centret än, men är med på Planning Centre (digitalt planeringssystem som är skitbra!) och jag har fått uppgifter till veckans 'Familje-mässa' på Memorial Centre. Jag har fått en plats helt enkelt. Som en parkeringsplats med mitt namn på.

Sverige är verkligen skitbra. Det är ett fantastiskt land! Inte nog för att vi har en hel dag då vi käkar kanelbullar, utan vi får också träffa tomten på riktigt! I de flesta länder så kommer han på natten eller morgonen, men vi får ju minsann skaka hand med honom. Vi har också något som kallas Autogiro, vilket de inte verkar ha hört talas om här då lönerna betalas ut i checkar som tar tre dagar att lösa in. Effektivt? Nej. Man kan heller inte söka tidtabeller för kommunaltrafiken på Internet (Östgötatrafiken; Alla hårda ord som jag yttrat om dig tar jag nu tillbaka!). Som Sven sa: 'England ligger en timma och fyrtio år efter oss.' Sant så sant.

Det här med fria telefonsamtal till Sverige kan annars vara en av världens bästa uppfinningar. Jag har sagt det förut, men fortsätter upprepa det. Det har blivit lite av ett standardinlägg när alla frågar om jag kommit till rätta än; 'Ja, dessutom har jag ju fria samtal hem, så det gör allting lite lättare. Man får ladda batterierna lite nästan varje kväll...' Tack Antonio Meucci och Alexander Graham Bell.

Igår pratade jag med Johanna (Roshamn) lite mer än en timma och vi kom fram till att hon förhoppningsvis ska komma hit i november. Det kommer att bli helt perfekt, då jag får någon att leta julklappar med (hon känner ju de flesta jag ska köpa till dessutom, idéer är ju alltid bra) och nåt att se fram emot innan jul. Hoppas hoppas.

Jag mår bra, men börjar längta hem lite. Kristin sa att det var bra och helt naturligt. Jag litar på det och ser ett One Tree Hill-avsnitt på en lång dag. Godnatt!

Say it's possible.

Idag började jag 10. Centre duties stod det på schemat.

Först och främst kan jag meddela att 'the Swedish puddings' blev perfekta, och att vår koreanska/svensk-afton var hemskt trevlig. Andy är mycket underhållande och kunde alla låtar på Emmas party-lista från studenten. Fiona var tyvärr sjuk, men Borams vän Julia kom istället.

Hur som. På jobbet idag fixade jag och Andy allt som behövdes för en endagskonferens. Kaffe, te, lite godis, stolar och sånt ni vet. Efter det fick jag den stora äran att ringa telefonsamtal. Till engelsmän (och en kvinna). På engelska. Det var skitläskigt. Så rädd har jag inte varit sedan... Jag stod på Heathrow och väntade på mina väskor. Jag klarade det dock utan att staka mig alltför mycket och Jane som arbetar på kontoret sa att jag gjorde 'ett fantastiskt jobb'. Hm...

Hade mitt första 'supervisor-möte' med Edda idag också. Först åt vi lunch hemma hos henne, vilket var kalasgott som vanligt. Idag bjöds jag på en fantastiskt god köttgryta (vilket var extra bra, eftersom kött är dyrt, hehehe....). Efter det diskuterade vi mina tre veckor i England och hur vi tyckt att det har gått. De verkar vara nöjda med mig, så jag lär få stanna till juli. Vill inte säga för mycket, men det ser också ut som att jag kommer hem till julafton! YEEEHAA! Detta betyder, min kära familj, att allting, måste vara perfekt när jag kommer hem. Jul-Hitler kommer att märka om någonting fattas. Ja, det sista var ett hot.

Ikväll ska Boram och jag på filmkväll hos Hatun, en turkisk och väldigt bestämd tjej som hjälper till en hel del i kyrkan. Hon är asskön för hon säger alltid allting väldigt kort och koncist. Lite okänsligt ibland men det är en frisk fläkt bland alla artiga britter.

Middagen hos Jeanette i torsdags, efter Stagecrew, var också himlans trevlig . Hennes man Mark (som har svenska rötter, yey) lagade sjukt god mat och vi fick träffa Erica som varit barnvakt åt deras dotter tidigare. Hon ska vara här ett år och plugga, och hon är tjugofyra. Inte alltför stor ålderskillnad alltså. Eftersom jag är så mogen för min ålder liksom. Mark kunde massor om det svenska valet så fick diskutera det lite mer, och så berättade de att de brukar ha Eurovision Song Contest-kvällar! Fantastiskt skönt att ha den biten räddad!

Britter tycks gilla IKEA och Sverige. Vilket är kul för mig, för jag får skryta lite om mitt fina hemland. Trodde inte att jag kunde bli mer hemmakär, men sen jag kom hit har jag blivit ännu mer gentemot lojal mot gamla Svedala. Adjökens!

Stort liv.

Jag slutar aldrig att förvånas.

Här sitter jag i morgonrock i köket och ska äta äggfrukost (alltså när man har lyxat till det lite med ägg, juice och sånt). Jag har sovmorgon till 11, eftersom det är StageCrew till sju ikväll, och jag har räknat ut precis hur länge jag kan njuta av att äta frukost i lugn och ro. Givetvis ringer det på dörren och där står Malcolm. Han skulle bara "make sure everything is alright" och kolla salthalten på vattenavhärdaren. Han är väldigt trevlig och det är fint att ha någon man kan ringa om något skulle hända, men just idag...

Ikväll är det ju som nämnt StageCrew, en ungdomsgrupp för 12-17åringar som ses varje torsdagkväll för att göra kreativa saker tillsammans. Tror jag. Jag har ju inte varit med på någon träff än, så det ska bli kul att se vad det är för något. Vi ska 'Internationell afton' med koreanskt, amerikanskt, brittiskt och svenskt godis och fokus på hela världen. Fint att äntligen få öppna påsen med 'Swedish fish' som legat på Borams byrå i tre veckor (hon gillar inte godis och sötsaker!!!).

Tre veckor, ja. På dagen. Sjukt. Märkligt. ikväll ska vi äta middag hos Jeanette som bor lite utanför stan. Hon har en amerikansk vän på besök och det ska bli spännande att se hur hon bor. Imorgon är det ju koreansk- och svenskkväll här hemma, med Andy och Fiona. Kladdkaka som enligt tyda.se heter 'Swedish Brownie' på engelska känns ju rätt träffande. Tur att jag tog med decilitermått!

Nu måste jag sätta fart, börjar om 20 minuter. Keep on swimming!

Jag ska sakna dig imorgon.

Just nu vill jag ha detta;

Libb-mat (alltså libanesisk mat), fina tjejer och samtal om gemensamma vänner. Jag och Emma pratade i telefonen i hundra minuter ikväll, och det är så skönt att snacka med någon som känner mig och förstår vad jag menar när jag inte riktigt finner orden. Jag saknar mina vänner helt enkelt. Känslan av saknad börjar krypa sig på lite helt enkelt...

Antar att det är för att jag inte har jobbat idag som jag har haft tid att fundera lite. Jag är ju rätt så bra på det, att tänka och analysera. Tidigare har jag haft så mycket att göra att jag inte har hunnit att tänka på jobbiga saker. Idag har jag druckit kaffe med svensk-Ida igen, varit på posten (och banken, och mataffären) och lagat en himla god lasagne. Men emellan det har jag hunnit komma ikapp med tankarna lite. Det är skönt, men lite konstigt.

Som tur är så jobbar jag konstant i tre dagarna nu, så ni slipper fler djupgående analyser av mitt huvud. Personal-möten, Tiny Tots och Stagecrew står på schemat. Och så allt annat som ska göras såklart. På fredag ska Andy och Fiona (de andra församlinsassistenterna) komma hit på koreansk/svensk-afton. Boram står för maten och jag för efterrätten Kladdkaka och äppelpaj är väl ganska svenskt?

Apropå svenskt, så ska jag och Lena (svensk volontär, ursäkta upprepningen) åka till IKEA i Wembley. Vi måste ju ha lingonsylt, knäckebröd och riktigt godis. Köttbullar gör jag ju egna, men lite gravad lax i restaurangen känns rätt så självklart. Det är märkligt hur svensk man blir när man är utomlands. I alla fall jag. Så fort någon nämner något som på något (om än sjukt långsökt) sätt kan relateras till Sverige, sträcker jag på ryggen och ler lite större.

Jag måste ta ett snacka med Boram snart också. Hon är inte så värst huslig av sig, och låter gärna disken stå i diskhon flera dagar i sträck. Försökte vänta ut henne och se om hon kunde tänka sig att plocka ur diskmaskinen efter att jag gjort det fyra gånger, men icke. Jag gjorde det idag igen. Imorgon ska jag påpeka lite fint att det minsann är hennes tur. Rätt ska sjutton vara rätt!

Idag jobbad Oliwia sin första dag på Esprit och Maggie flyttade till Polen för att bli läkare. En stor dag på många sätt. Ni är så duktiga och bra tjejer!

Jag har också kommit fram till att SMS med leveransrapport är det absolut bästa kommunikationssättet, efter gratis telefonsamtal till Sverige. Instant messaging is the shit.

Mitt iPhone-dilemma tycks beröra många. Jag beställde en via nätet i lördags så den kommer inom tre veckor. FINT! Fick mitt bankkort och checkhäfte idag också. Engelskt VISA och checkhäfte. Jag är så cool. Över och ut.

Cemeteries of London.

Jag hade inte tänkt att politik och starka känslor skulle få vara här.

Men det påverkar min nya vardag här i England också, detta sorgliga valresultat. Jag missade de två första timmarna av valvakan (SVTs såklart) på grund av jobb, men har suttit klistrad vid datorn sedan jag kom hem. Försökte förklara för Boram hur tragiskt läget är där hemma just nu och hon tittade lite oförstående på mig när jag liknade det med en naturkatastrof. Jag försökte förklara för henne att vi nu har SD i riksdagen och hur illa det är.

Det är ju verkligen så fruktansvärt. Ytterligare fyra år med en borgerlig regering kommer att skada ännu fler utsatta människor. Men framförallt så kommer SD att få mer medialt och politiskt utrymme. Jag förstår inte. Jag skäms. Jag är ledsen, men glad över att jag slipper se eländet på ett tag.

Björklund lyckades klanka ner på Sveriges ungdomar och kallar dem okunniga. Smart, tack. När blev ideologier något barnsligt och naivt? Alliansen påpekade i alla partiledar-tal att de gått vinnande ur valet och att de lyckats föra Sverige vidare ur en finanskris. Må så vara, men på vilkas bekostnad? Allas. Vi kommer nu att leva i ett land där främlingsfientliga människor kommer att få föra orättvisa diskussioner i Sveriges högst stående politiska organ. Återigen: Jag förstår inte.

Hur kan man rösta på ett parti som inte ser människor för vad de är; Människor? Som kan göra fel och vara sjuka, men som också kan bidra med så mycket bara de får en chans? Hur kan man låta sin plånbok avgöra hur man röstar? Borde inte ideal och solidaritet gå först? Borde man inte vilja leva i ett demokratiskt land där man kan lita på varandra? Tydligen inte. Det är visst trevligare att betala lite mindre skatt eller slippa ta ansvar för medmänniskor med annorlunda bakgrund än sig själv.

Liksom Mona Sahlin säger, så gjorde mitt parti, som fortfarande är Sveriges största, (ja, mitt parti, jag röstade rött och demokratiskt!) inget vidare val. Men all credd till Lars Ohly och de andra från den rödgröna alliansen. Det är fint att de belyser vikten av detta valresultat, att de inte vill beblanda sig med xenofobi.

Jag är så arg. Så besviken. Jag hoppades att vi skulle slippa mer arrogant och opersonligt styre i Sverige. Men icke. Mer misär till folket helt enkelt! Bajs-politik. Skit-SD. Nu går jag och lägger mig och förtränger denna sorgens dag. Någon av 'Cemetries of London' (Londons kyrkogårdar) är väl platsen för mig just nu...

Love turns water into wine.

Rösta rött, rösta rätt.

En svår och jobbig grej.

Mitt Spotify-konto är inte längre giltigt i Storbritannien.

Var alltså tvungen att ändra mina kontaktuppgifter och fylla i min engelska adress. Men det var ju inte så jobbigt tänker ni kanske då...? Joho du. För här är knappt hälften av mina spelningslistor tillgängliga. Lars Winnerbäck, Erik Hassle och La Roux är bara några av de artister som bara försvann. Jag sörjer min fina Lasse-lista som jag knåpat med i månader och nyligen fulländat. Typiskt.

Någon iPhone blev det inte heller. Var där tio över tio. Fick då veta att man måste komma innan halv tio för att vara garanterad en. Gissa vem som kommer att hänga på låset imorgon?! Tredje gången gillt kanske...

Däremot, ville jag visa dig detta Ida Wall. En liten teaser tillika min lunch.

Bild 1: Min lunch.
Bild 2: Min present till Oscar och Elin, pjamasar!
Bild 3: Mina nya perfekta Pippi-kängor!

Kalasgott. London var fint ändå, fastän Apple Store suger lite. Köpte en morgonrock på Primark, kalasfina skor och en liten present (bild 3) till Oscar & Elin som blir föräldrar inom de närmsta dagarna. Var lite nervös över den mörka tvätt-tvätten, men jag tror att allting fortfarande är i dess ursprungliga kulör och storlek. Ett noll till mig, i matchen 'Husarbeten mot Beccis'. Tack pappa!

Appråpå pappor... Mor och far firar båda födelsedag idag och jag är lite ledsen för att jag inte får vara med på familjemiddagen. Ska ringa hem om ett par minuter, när Idol är slut, och prata med allihop. Fint att alla är på ett ställe; Grandparentsarna, kusinerna och systrarna O.

Idag fick jag också ett himla fint brev från min favorit libb-tjej Eliane. Mer sådant tycker jag! Sådant gör en så glad! Och när vi pratar om saker som gör mig glad, så kan jag stolt meddela att jag och mitt körkort firade ett år igår! Inte illa, inte illa. En annan positiv sak är att jag hälsade på tre personer i stan idag, under en och samma kvart. Är man poppis så är man.

Klockan börjar närma sig tele-tid! I helgen ska jag jobba lite (tre timmar på imorgon och HELA söndagen med andra ord), göra matlådor och försöka få tag på stickningsstickor. Känner att det är det enda rätta, att gå all in med hela husmorsgrejen.

Far away.

Idag firar jag och GX två veckor!

Som jag sa till Matilda idag, så har tiden gått himla fort men samtidigt ganska långsamt. Det känns som att jag har varit här i någon månad i vissa avseenden, medan de i andra känns som om jag nyss kom hit. Jag har börjat orientera mig ordentligt i staden och fått inloggningar till centrets server (men inte fått några nycklar än, trots att jag blivit lovad dem varje dag!).

Veckans arbete har mest bestått i diverse presentationer, genomgångar, arkivering, pappersvikning och möten. Det är fortfarande lite svårt att koppla ihop namn och ansikte på de som arbetar i centret, men jag vet var man hittar saxar och jättekritor. Alltid något.

Igår var jag, Andy (som också är ny församlingsassistent) och Boram på 'pastorate'. En grupp ungdomar som träffas för att snacka om allt mellan himmel och jord. För en gångs skull var jag en av de yngsta och ledde inte gruppen. I till exempel konfan så tycks jag alltid vara äldst av dem s0m inte är anställda. En tjej, som ursprungligen kommer från Turkiet, Hatun höll det hemma hos sig. Eller ja, hemma hos hennes värdfamilj eftersom hon är au-pair. På vägen dit såg jag och Andy några av GXs finaste hus, med kilometerlånga uppfarter och metertjocka häckar. Sjukt. Men så är ju GX ett väldigt rikt område. Ska ta lite bilder någon dag, så kommer ni förstå vad jag snackar om.

Sitter i mitt fina burspårksfönster och har precis ätit en helt fantastisk måltid. Stuvad spenat och pasta. Lyxigt värre. Tidigare idag har jag haft den stora äran att få tvätta mina egna kläder, dammsuga mitt rum och storhandla efter jobbet. Träffade också svenska Ida, som är au-pair här, för en cappucino på Costa (vilket är en kaffe-kedja, ungefär som Starbucks).

Jag försöker hålla koll på valet och Idol. Jag måste sålla lite bland alla Sverige-nyheter, eftersom alla mina serier börjar i veckorna, så det viktigaste blev alltså tidigare nämnda. Jag försöker hålla mig au jour med vad som händer i la familias vardag och ringa de vänner som är hemma och har tillgång till hemtelefoner. Men det är inte helt lätt alltså, att hålla reda på allting och försöka vara delaktig. Troligtvis är det som de sa på Sigtuna-kursen; Det går inte att hålla kontakt med allt och alla hemma. Sålla.

Jag väntar fortfarande på att börja känna hemlängtan. Jag saknar sängmys, syster-kramar och mammas saft. Men annars så håller jag nog fortfarande på att ta in England. Man ska väl inte oroa sig för att man inte längtar hem, det visar kanske mest på att detta är en positiv upplevelse och att jag gör något nyttigt. Men jag trodde nog att jag skulle tycka att det var jobbigare. Nu snor jag visst in mig i konstiga resonemang igen. Jag längtar inte hem än, men jag saknar er. Sådär ja.

Imorgon ska jag minsann åka in till London och köpa mig en iPhone. Jag har också kommit på att jag är rätt så cool. Jag förstår inte riktigt hur det gick till heller. Jag menar, jag är ju så hemma-kär och gillar ju egentligen inte att inte veta allting. Men det här året i England är väl något sorts experiment, någon dum idé om att testa sig själv. Jag har ett par mål iallafall; Jag ska bli av med min amerikanska accent och lära mig spela gitarr. Eftersom jag bor i England borde det första lösa sig, och det andra har Andy lovat att hjälpa mig med. Kalas helt enkelt! Jag är så himla bra.

Jag kan inte riktigt sortera tvätten innan den ska in i maskinen, men det är ju det man har pappor till, inte sant? Nu ska jag sätta på lite tevatten och fortsätta sitta i mitt fönster och se gårdages Idol. Ta hand om er!
I tisdags blev jag officiellt en medlem i gänget; Suzanne gav mig ett par små välkomstpresenter. En egen jobb-kaffemugg, knäckebröd och stjärnformade post it's. Fint ska det va!

Feels like the first time.

Då har jag klarat min första riktiga arbetsdag.

Igår, lördag, blev jag introducerad i hur man förbereder PromiseLand, som är en form av söndagsskola i kyrkans center/församlingshem. I PromiseLand går barn mellan 0-11, i olika grupper. De minsta får vara i Créche (Krubban), de som är mellan två och fem år går i PromiseLand S och de som är från sex till elva år går i PromiseLand M. Jag är med i M-gruppen, och har tillsammans med en kille som heter Elliot en grupp på sju pojkar i tioårsåldern.

Det är ungefär 200-250 barn i de olika grupperna varje söndag, så det är en stor apparat att hålla igång. Därför tar det ganska lång tid att förbereda allting också; Tre timmar varje lördag ägnas åt att förbereda och plocka fram allting till PromiseLand. Igår plockade vi alltså fram spel, ordnade scenen och skrev ut namnlappar till alla ledare. Och lite till. Församlingshemmet kan slänga sig i väggen kan jag säga. Eftersom jag bor i ett väldigt rikt område och kyrkan är så pass stor och aktiv, så är tillgångarna till material otroligt mycket större.

Det är otroligt intressant att se hur välplanerat och uppfinningsrikt arbetat med barnen är här. Familjerna som hjälper till och de anställda försöker verkligen skapa en kreativ och lärorik miljö, och från vad jag kunde se idag verkade det som att de flesta barnen hade roligt. Man börjar med fri lek i det stora mötesrummet i centret, under tiden som föräldrarna kommer och registrerar sina barn. Ungefär kvart i elva börjar de föräldrar som har ansvaret den söndagen 'undervisningen' (de följer ett schema under året). Efteråt är det smågrupps-tid och det är då jag och Elliot leder ett kort samtal om undervisningen med vår grupp (Blue 4).

På söndagar har jag, Boram (min rumskompis som också är församlingsassistent inom barnavdelningen) och Andy (en annan assistent med inriktning på media och IT) 'lock up duty' efter kvällsgudstjänsten. Så det gjorde vi idag; Städade och låste centret. Efteråt mötte vi ett par andra 'unga vuxna' på en av stadens pubar. Väldigt trevligt faktiskt, även om jag är rätt trött just nu.

Jag och Boram blev bjudna på lunch idag också, hos vår chef Edda. Inga chips till lunch där inte! Köttgryta (kalasbra, eftersom kött är så dyrt) och så söta scones till efterrätt. efteråt var vi så mätta och trötta att vi sov en stund på eftermiddagen innan vi gick till centret för Nexus (som kvällsgudstjänsten kallas).

I veckan ska jag få nycklar, lösen till datasystem och skaffa ett bankkonto med Jeanette. Min första riktiga arbetsvecka alltså. Jag måste säga att jag ser fram emot det otroligt mycket! Uppdatering kommer att ske inom kort. Vi hörs hörrni!

Home is where the heart is.

Igår kom jag 'hem' igen. Till Gerrards Cross alltså.

Det är konstigt, men igår när jag såg husknuten på Pinewood Close 26 kändes det nästan som att... Komma hem. Jag antar att det är som de säger, att "Hemma är där hjärtat är". Just nu så är mitt andra hem just Pinewood Close 26 i GX. Jag är nog ganska bra på att 'bygga bo', och att bara få ha sina få saker i ett eget rum är betryggande.

Konferensen i Muswell Hills var kul. Om man ska se till de olika passens innehåll så var vår svenska förberedelsekurs i Sigtuna mycket bättre. Men det var skönt att träffa ett par av de andra svenska volontärerna, och framförallt knyta lite nya kontakter med de andra volontärerna Det är fascinerande att man kan finna så många likheter med folk i från så många olika platser. Men så går vi ju allesammans igenom liknande situationer som kan vara svåra att greppa för utomstående.

Det var intressant, kul och intensivt men det är skönt att vara tillbaka och veta att jag snart ska börja jobba på riktigt och inte bara presenteras för massor folk. Jag ser fram emot att få skapa rutiner, försöka hinna med tvätten och planera mina måltider. Det ska bli roligt att lära sig att klara sig själv, även om jag saknar mammas mat lite redan. Vi har iallafall inte chips till lunch, vilket de flesta tycks ha.

Jag, Lena och Carolina (från Sverige allihop) åkte till Camden Market igår för att leta Converse till Carolina. Det gick bra och hon hittade ett par kalasfina mörkoranga. När jag och Lena begav oss till Apple Store på Regent Street hade vi lite mindre shopping-lycka dock. Är ju som bekant lite intresserad av en iPhone. Men klockan tolv på dagen var de slutsålda. Ytterst märkligt eftersom det är deras huvudfilial. Hm. Jag fick lite svar på mina frågor iallafall. Alltid något.

Vädret är stabilt, vilket innebär minst två regnskurar om dagen och en mulen himmel där imellan. Engelsmännen kör fortfarande på fel sida (på kursen uppmanade de oss att tänka enligt följande dock; "Det är inte fel, bara annorlunda!") och igår firade jag en vecka här med att köpa kött. Skulle ju göra köttfärssås så det kändes rätt nödvändigt.

Det här med fria telefonsamtal till hemnummer i Europa kan ju också vara en av de bästa idéerna någonsin. Jag pratade med Oliwia i femtiofem minuter igår. Under vår tretton år långa vänskap har det aldrig hänt. Vi pratar inte i telefon. Men det var fint att höras vid lite och uppdatera varandra. Facebook kan faktiskt inte mäta sig med att ha ett samtal.

Pratade lite med mina morföräldrar också. Jag är så imponerad över hur bra morfar är på alla datagrejer, trots att han är lite av en gröngöling när det kommer till Skype och bloggar. Du är cool morfar!

Nu ska jag äta lite soppa och möblera om. Internetmottagningen är som bäst om jag sitter i sängen och det är inte helt optimalt. Sedan borde jag baka bröd. Men 'Vampire Diaries' släpptes idag... Vi får se vad det blir. Stay tuned guys! Ciao.

Postcards from far away.

Jag tog med mig solsken. Och elproblem.

Så, hittills har det faktiskt inte regnat utan det har varit varmt och soligt. Men igårkväll, efter att Boram (som jag delar huset med, om det inte framgått) lagat en sjukt god koreansk måltid, slocknade allting på övervåningen. Där våra sovrum är. Det innebar också att routern, telefonen och värmen inte fungerade. Toppen. Egentligen borde jag jag kanske ha fått ett sammanbrott då, men än så länge mår jag bra. Är lite förkyld fortfarande (Markus smittade mig väl...), men är förvånad över hur fint allt flutit på hittlls.

Igår var jag ensam mest hela dagen. Väldigt skönt, eftersom det är så mycket att ta in och upptäcka. Jag gick en sväng runt kvarteret och på eftermiddagen visade Boram mig "staden", alltså huvudgatan. Det verkar vara ungefär som hemma. Affärerna är öppna till sex och till två på lördagar. I mataffären träffade jag min "supervisor" för första gången. Edda, som hon heter, och på kvällen lagade Boram och jag som sagt mat.

Idag var jag nere i stan och fixade id-kort till mitt "rail-card" (ett rabattkort som gäller på alla tågresor i Storbrittanien), frimärken och sånt. Det är tur att jag har Boram som kan allt sånt där. Det är mycket att hålla reda på! Edda och hennes man Christoph bjöd mig på lunch hemma hos dem och visade mig kyrkan och Centret där vi ska jobba. Allt är jättefint, stort och fräscht. Nu ikväll har jag faktiskt träffat en svensk, en holländsk och en schweizisk au-pair. Boram är kompis med den schweiziska (hur i hela friden stavar man det?!) tjejen och vi åt kvällsmat tillsammans.

Det är fint att elen fungerar igen och att saker och ting börjar klarna. Till och med språket flyter bättre idag. Tror jag får skicka ett brev till min engelsklärare Marcus och tacka honom för att han tjatade på mig om att plugga mer på verben. Alla berömmer mig för mina goda språkkunskaper (givetvis är de bara snälla, så bra är de inte) men det är skönt att höra. Trots att de alla påpekar att jag har lite amerikansk accent. Det blir väl så när man följer femton amerikanska tv-serier.

Imorgon ska Jeanette, en av de anställda vid barnverksamheten, ta hand om mig lite och visa mig runt ordentligt. På måndag är det dags för volontärkonferens i London, Muswell Hills. Ska träffa Lena, en svensk volontär på ett Starbucks innan och prata lite svenska. Ha, Boram snackade i telefon med en kompis från St Albans (som också är vänförsamling med Vadstena församling) och bredvid henne satt Helena som jag träffade i Sigtuna. Världen är bra liten ni. Lite läskigt med alla dessa sammanträffanden.

Har fixat ett engelskt sim-kort också, så snart kan ni skicka uppmuntrande sms till mig! Hehe. Mamma och pappa, ett brev kommer till er snart med en liten lista på saker som ni gärna får skicka! Annars ber jag bara mormor och morfar... Imorgon kommer en bild på huset utifrån, men lite mindre text. Godnatt!

Little house.

Så, efter månader av pappersskrivande, förberedelser och väntan är jag här.

Allting har gått bra. Det var rätt jobbigt att gå genom säkerhetskontrollen och lämna la familia. Jag hann med ett toalettbesök innan det var dags att gå ombord på planet, och var lite skakis när jag satte mig på plats 17C. Bredvid mig satt dock en assnygg kille, så det var inte läge för något nervsammanbrott. Vi pratade en del faktiskt och det var skönt att tänka på något annat. Torkel, som han hette, skulle studera design och konst i Kingston. Hoppas att det går bra för honom. Han hjälpte mig att lyfta min 22 kg tunga väska och vi skiljdes åt vid terminal 3.

Efter passkontrollen såg jag en kort liten tjej vifta med en 'Welcome to UK, Rebecca Olovson'-skylt. Boram, min sydkoreanska huskompis, och Jeanette, som jag också ska jobba med, vinkade ivrigt och efter att ha hittat bilen begav vi oss mot Gerrards Cross. Det tog en stund, eftersom de inte hittade och sen tog Jeanette fel avfart. Fram kom vi iallafall och vi ställde in min packning och åkte till en restaurang. Där fick jag träffa ytterligare en medarbetare, Susann. Efter en väldigt god middag åkte vi hem och jag packade upp lite grejer. Efter en dusch och tandborstning däckade jag direkt.

Jag har fått ett detaljerat schema för de närmsta veckorna och det enda som jag vet att jag glömt är en skartkontakt. En kontakt är inte så katigt. Falu rågrut med kaviar smakar lika bra här som hemma och i eftermiddag ska jag och Boram gå och köpa kaffe och annat nödvändigt. I morse, strax efter att jag vaknat, hördes två engelsmän nere i hallen. Tydligen helt normalt att det kommer en kille och målar lite i trappuppgången och att annan byter ett par lampor. Det kommer en städerska varannan vecka och telefonsamtalen till Sverige och Internet är näst intill gratis (50 spänn i månaden är inte så farligt faktiskt...). Lyxigt värre.

Mitt huvud värker lite av all information, men det verkar inte så dumt det här. Hoppas bara att barnen tycker om mig och att engelskan ska få ett schysst flyt snart. Spotify funkar utmärkt, men det är minsann engelsk reklam här. Och det är ytterst märkligt att sitta bakom föraren på höger sida av bilen... Här kommer lite bilder!

Mitt tillhåll alltså, de närmaste elva månaderna. Boram är inte här just nu så jag passar på att dansa och hoppa lite. Måste verka normal en vecka eller så, innan vi kan vara oss själva ordentligt. Just det; Tack för bullarna mormor! De luktar hemma. Glöm inte att logga in på Skype allihop. På återseende!

En stannfågel ger sig av.

The Day.

Jag har packat, sållat, gjort om, vägt och funderat hela veckan. Och det är fortfarande två kilos övervikt. Men det får vara, allt är relativt livsviktigt så att det som är i väskan stannar i väskan. Johanna försökte lyfta min väska. Det såg rätt kul ut...



Mamma gråter och har en stor näsduk i bakfickan hela tiden. Mitt breakdown lär väl infinna sig lagom till när jag ska checka in. Morfar, Erica och Johanna har en argumentation om vem som ska sitta längst bak i bilen. Det kommer att bli intressant att komma till flygplatsen. Landvetter - Heathrow. Mamma kommer vara i upplösningstillstånd och jag kommer att skratta åt henne. Eller med kanske... Erica kommer skämmas, Johanna kommer inte riktigt att veta vad hon ska göra och pappa kommer försöka lugna alla. Tur att morfar är med och håller koll på alla.*

Lasse W sammanfattar allt så bra i titellåten. Alla kommande titlar är låtar förresten, så lyssna på dem för de kommer att förklara allting så bra för er. Oftast så lyckas man få med så mycket känslor och delar av sammanhang med musik.

Sista måltiden. På ett tag. Ikväll väntar middag hos mina arbetskamrater. 16.25 lyfter jag. En mer utförlig uppdatering kommer ikväll/imorgon. Fas 3, here I come!