Jag vet.

Igår fick vi en ny huskompis.

Det betyder att alla rum nu är upptagna och att vi har fullt hus. Den sjunde tjejen i huset heter Siobhan och kommer från Windsor. Windsor i Kanada då, inte Windsor söder om M4 i Storbritannien. Jag och Lindsay pratade lite om hur det skulle bli att ha en sjunde person i huset och hur det skulle gå med kylen. Som det är nu så är den smockfull och det går knappt att stänga. Som tur var hade hon med sig en egen liten kyl och hon verkar inte så intresserad av matlagning, så Lindsay och jag skojade om att vi hade tur och forfarande kan ha den för oss själva. De andra käkar i matsalen för det mesta, men Lindsay och jag lagar all mat hemma.

Jag tänkte att vi kunde gå igenom mina huskompisar lite, tänker att det är mycket namn nu. Det är nästan så att jag är förvirrad och blandar ihop dem, trots att jag bor med dem. 

Aiko är från Hong Kong och pluggar sociologi. Hon är ganska tyst av sig och verkar sova väldigt mycket, verkligen jättemycket. De andra påstår att man inte ser henne så mycket för att hon sover så mycket. Det låter lite komiskt men helt sant. Hon är väldigt snäll och erbjuder en alltid att få smaka av hennes mat, trots att jag inte frågat.

Maya är från Japan och är även hon ganska tyst, nästan lite blyg. Hon är nog den som jag pratat minst med hittills. Maya är också den som tycker att det är bäst att diska runt två på natten, upptäckte jag inatt när jag vaknade och gick upp för att kolla vem det var. Det har hänt ett par gånger tidigare, men denna gången kunde jag inte somna om, så gick och sa till. Det sjuka var att hon inte tycktes förstå varför det kunde vara störande... Jaja. Hon ska sluta iallafall. 

Sei är också från Japan och vi läser samma globaliserings-kurs ihop (en av mina tre). Det är  skönt att ha någon i huset att dela ångesten över kursen med. Igår hjälpte vi varann lite med en uppgift som vi ska lämna in imorgon. Sei älskar också grönt, vill åka till Irland precis som jag och vi har väldigt lik smak när det kommer till film och musik. Hon, Sangin och Lindsay kommer ofta och kramar mig, av okänd anledning. Himla gullig tjej.

Siobhan är nu "den nya tjejen" istället för jag. Hon verkar också jättesnäll, vi satt och snackade lite förut. Tydligen har hon varit "don" förut (en person som är ansvarig för ett residence-boende, typ hjälper till som utomstående om det blir konflikter och kikar förbi då och då för att kolla läget) men orkade inte med mer. Hon var därför tvungen att byta boende, eftersom hon hade ett speciellt rum som don och fick överlåta det till hennes efterträdare. Siobhan är ju kanadensiska så jag ska passa på krama ur henne massor med info om Kanada.

Sangin kommer från Sydkorea och får mig att asgarva nästan varje dag. Hon är väldigt öppen och har delat med sig av de flesta aspekter av hennes liv redan. Sangin kramas med alla och vill alltid veta massa saker. Om Sverige, om mig och om livet. På något vis, som jag skrev i förra inlägget, så har hon börjat fråga mig om saker: Allt i från recept till hur man löser en knivig relation med en kompis. Jag gillar henne skitmycket, hon är så rolig!

Lindsay har jag ju redan berättat lite om. Hennes familj bor i Belgien men hon är härifrån. På många sätt är vi lika, samtidigt som vi också är väldigt olika varandra. Det är henne som jag hänger med mest, vi kollar på film någon gång i veckan och brukar åka och handla tillsammans. Vi delar mattips, skickar låtar till varann och även om vi brukar inta varsin soffa i vardagsrummet om kvällarna. Även om vi inte pratar så mycket vid de tillfällena utan har varsin dator i knät så är det alltid mysigt att ha någon på armlängds avstånd att peta på när plugget blir för tråkigt.

Jag tror att jag hade tur med både hus, läge och huskompisar. På det stora hela så funkar det skitbra. Alla är sams, kramas och vill umgås med varandra. Tydligen är det inte så i alla residence. Lucky me!

All I got.

Det är så konstigt att jag åkte hemifrån för tre veckor sedan.

Å ena sidan är det jättebra att tiden går fort, å andra sidan så stressar det mig lite. Det finns så mycket jag vill se och göra här, men tiden rinner liksom ifrån mig. Jag försöker övertyga mig själv om att det är okej att jag inte har hunnit se något utanför Londons gränser än, att det måste få vara vardag här också. 

Lindsay berättade för mig att mina huskamrater inte brukade hänga så mycket med varandra under förra terminen. Anledningen till att vi pratade om det var för att hon hade tänkt på att det är mycket mer ljud i huset nu, eftersom alla är i vardagsrummet ganska mycket. Jag kan inte påstå att vi umgås hela tiden direkt, men det är väldigt skönt att ha dem. Jag vet också att det finns några här som märker om jag inte kommer hem och undrar var jag är. Inte för att det är en överhängande risk att jag inte hittar hem, men ni vet vad jag menar. 

Jag tror de flesta av oss har varit lite deppiga i veckan och börjat sakna hemma lite. Det är mycket kramande och lite mer socialisering än mina första två veckor. Vi behöver nog varandra allihop. På något vis så skippade vi "lära-känna-perioden" och gick direkt till att bli kompisar. Det låter lite konstigt när jag beskriver det, men man lär verkligen känna varandra (på gott och ont) när man delar kök och badrum. 

Vi hade svinmysigt härom kvällen, när alla satt i vardagsrummet och spelade Youtube-klipp för varann och vi pratade om allt och inget. På något vis har jag blivit en så kallad "go to person". Lindsay knackade på sent en kväll för att prata och Sangin kom precis in till mig för att diskutera en knepig situation med en kompis. Sei frågade mig hur man gör skinksås igår. när vi stod i köket. Jag vet inte hur de fått för sig att jag är rätt person att rådgöra med, men det är mysigt. Sangin påstår att det är för att jag verkar så självständig. 

Jag har massor att göra i skolan och har redan pluggat tre timmar idag, trots att klockan bara är två. Hela kvällen och morgondagen kommer att ägnas åt samma sak. Förutom att vi gick och såg Lindsays pjäs igår (hon är med i typ tre, fattar inte hur hon orkar) och att jag ska fika med Abrar idag så blir det inte mycket roligare än så i helgen. Abrar är en kille som också pluggar här, som jag snackade med under resan till London från Detroit då vi satt bredvid varann i flygbussen. Det är en av de bästa sakerna med att inte vara i Sverige: När man säger att man borde ta en fika någon gång så gör man det faktiskt, istället för att använda det som en artighetsfras som jag ofta tycker det blir hemma.

Jag hade hunnit glömma hur mycket jag hatar Skype, sedan England. Det tar upp så mycket tid. I måndags ägnade jag sex timmar åt att prata genom Skype. Fattar ni, SEX HIMLA TIMMAR?! Alltså, det är ju bra att man kan hålla kontakten och jag vill ju prata med er. Det är bara det att det liksom aldrig tar slut. När jag väl hunnit snacka med alla så har det gått tre veckor sedan jag pratade med den första personen. 

I veckan fick jag veta att Justin Bieber tydligen är född i London. Ovärderlig kunskap. I Young House (där mina kompisar bor) har de en pappers-Justin i vardagsrummet, så han var med på vår filmkväll i tisdags. Vadstena har Heliga Birgitta, London har Justin. Lite skillnad på folk och folk...

Nu ska jag ta på mig långkallingar och mössa. Det är en mindre snöstorm ute, men jag måste ta mig ner till stan för fikan med Abrar. Smell yah later!

Aldrig blekna.

Nu så, efter lite meck så kunde jag ladda upp min rundtur-video. 

Måste bara påpeka hur mycket jag hatar Google och alla deras sidor. Google+ är nog deras sämsta påhitt någonsin och gör saker så himla mycket knöligare. 

I veckan har jag haft, vad jag antar kommer bli, en ganska vanlig vecka. Föreläsningar varje dag, ett par skype-samtal och lite häng i vardagsrummet med mina huskompisar. Det märks att skolan har börjat. Första veckan var alla väldigt chill och satt och kollade på film halva nätterna. Den här veckan har vi alla nickat till varandra sömnigt på morgnarna och det har liksom varit lite lugnare. Ganska skönt om ni frågar mig. 

Inte helt oväntat, så har jag åkt på en förkylning. Börjar slappna av lite antar jag, så då passar kroppen på. Det finns väl aldrig någon jättebra tid att vara sjuk vid men just nu är bättre än senare. Jag har inga stora planer för resten av månaden, mer än att försöka plugga lite mer och utforska London men i februari ska jag försöka få in lite skidåkning och ett par resor. Vi får se, inget är klart men det finns lite idéer.

Igårkväll tog jag sällskap med ett par av de internationella studenterna som jag träffade förra veckan och åkte ner downtown. Universitetet ligger norr om stadskärnan och eftersom campus är så stort så är det lite som en egen stadsdel. Hursom, runt sju möttes vi upp och tog bussen till Victoria Park (allt detta går att googla och se via streetview). I parken så har staden/kommunen en skridskobana som är öppen för alla. Vi hyrde varsina par skridskor och åkte i nästan två timmar. Banan var inte jättestor, men vi hade sjukt kul och efter en timma började det snöa så det var väldigt stämningsfullt. 

Vid tio gick vi till ett kafé, drick lite kaffe och varm oboy för att värma oss. Kaféet är tydligen ett studenthak så där var mycket folk och jag vet inte hur många gånger jag blev presenterad för en ny person. Några från vårt ursprungliga gäng åkte hem, några andra gjorde oss sällskap. Runt tolv gick vi vidare i snövirvlarna till en pub/bar som heter The Ceeps. Ponchie, Marie, Sencer, Des, Rashad, Antione och jag som gick dit (de flesta bor i Young House och de var de som arrangerade middagen förra veckan). Inte för att det säger er så mycket antar jag. Ida, du gillar ju att leta upp folk på Facebook så det där var till dig! Väl där fortsatte hänget över ett par öl och lite hoppig dans till Avicii och Icona Pop. Jag har ju inte träffat dem så mycket men det känns som att jag har hittat mitt "gäng". Himla sköna allihop. 

Ikväll ska vi laga mat ihop i huset och kolla på film. Tydligen så tycker alla om musikaler så det blir nog något dansant och melodiöst till maten. Men innan dess ska jag brygga lite kaffe och kolla på P3-guld, det går ju inte missa! Hejhopp!

Wake me up before you go-go.

Idag firar jag en vecka och en dag här, tänka sig va?

Hittills har jag lärt mig att man är mycket mer familjär med sina professorer och lärare här än hemma. Många av dem tilltalar en med förnamn och ens insats på lektioner och föreläsningar är mycket viktigare än hemma. Kurser (eller klass som man kallar det här) betygsätts med flera faktorer som väger in: Närvaro, ett par mindre uppsatser/uppgifter, en stor uppsats, mid-terms och sedan en stor sista tenta. Så det är ju ganska annorlunda från hur det är hemma, då du i princip bara måste klara dina tentor för att bli godkänd. 

Sedan sist har jag haft lektioner i alla kurser, köpt kurslitteratur och skypat med familj och vänner. Det är konstigt att jag bara har varit här en dryg vecka. Det känns som att det är längre än så faktiskt och allting känns jättebra. Mycket är bekant sedan tidigare, både mina egna reaktioner och sättet som folk är på. De flesta är lite öppnare här, lite mer på och man förväntas haka på. Det är tur att jag har gjort England, hittills har jag inte haft någon jättestor kulturkrock. 

Jag har också lärt mig att hitta lite bättre och lärt känna lite folk. I lördags blev jag inbjuden till ett annat hus här på campus, där sex andra internationella studenter bor. Det var ett "dinner party" så alla skulle ta med sig något ätbart från deras land. Jag bestämde mig för att göra chokladbollar men insåg att jag inte hade allt som behövdes hemma för det. Drog med mig Lindsay (en av huskompisarna, hon vars familj bor i Belgien) till Loblaws (en mataffär) för att köpa strössel och kakao. 

I onsdags, på en av globaliserings-kurserna som jag läser, så hamnade jag bredvid en tyska som heter Saskia. Vi började prata efter en muntlig övning och när hon frågade om vi kunde bli kompisar så kände jag direkt att vi klickade. Vi båda började garva och sa i munnen på varandra att sånt bara händer när man är utomlands och i en sån här situation. Det är lite befriande att man faktiskt kan ställa den frågan till en person och att man där och då blir kompisar. Som på dagis ungefär, båda behöver det lika mycket liksom. Iallfall, jag hade bjudit med Saskia på dinner partyt på lördagen också.

Varenda affär har rea, så när Lindsay och jag åkte till gallerian i lördags för att köpa käk och grejer till mina chokladbollar blev det ett par avstickare. Inte på mitt initiativ dock, men fyndade en visp och en sil till bra pris så trots att det blev stressigt hem så var besöket behövligt. Typiskt mig att bli glad av att kunna köpa en billig visp, eller hur? Jag och Lindsay hade ett kul moment i affären. Hon skulle köpa fetaost och av alla sorter som fanns så valde hon Arla. När jag sa att den grekiska osten hon precis köpt, i Kanada, var gjord av ett svenskt märke. Först trodde hon mig inte, men efter lite googlande när vi kom hem så fick hon bevis. Vi skrattade gott åt det faktum att världen är ganska liten ändå och denna lilla historia fick också komma med i min första "läxa" i globaliserings-kursen när vi skulle besvara påståendet "Beskriv en händelse i ditt liv som du kopplar samman med globaliseringen och dess processer". 

Väl hemma, efter att ha handlat så gick jag och mötte upp Saskia. Jag bytte om och så gjorde vi chokladbollarna tillsammans innan vi gick till det andra residencet. Vi var nog ett tjugotal personer där och det var sjukt kul att träffa allihop. Några kände jag ju sedan tidigare, från måndagens introduktionsdag, men många var nya. Vi käkade, snackade och jämförde allt som finns att jämföra mellan respektive länder. Det är något särskilt med att vara ett sådant sammanhang när alla har så mycket gemensamt men ändå har så olika erfarenheter och bakgrunder. Det är himla häftigt faktiskt.

En lätt bisarr grej hände i lördags också. När Saskia kom hem till mig och hälsade på mina huskompisar så framkom det att hon pluggar i Nederländerna och kan lite holländska. Det visade sig också att Lindsay också kan holländska och de började snacka. Mina gulliga asiatiska huskompisar stod som fågelholkar och tyckte att det var det konstigaste språk de någonsin har hört. Jag förstod vad de sa och sa det på svenska till dem. Nu till det konstiga: De förstod vad jag sa när jag svarade dem på svenska. Ni vet ju hur jag blir när sånt händer, var helt upp i varv i en timma efter det. Där stod vi i vår hall i London, Ontario; Tre tjejer från olika länder och pratade två olika språk men förstod varann. My mind was blooown away! 

Chokladbollarna var poppis och klockan hann bli halv två innan jag var hemma. Idag upptäckte jag och en fransk tjej, som jag träffade i lördags, att vi har samma engelskakurs. Turligt nog har jag minst en person i varje kurs som jag känner lite och som jag kan sitta med. Det låter ju skittöntigt och som om jag går i ettan, men det är faktiskt väldigt skönt att ha åtminstone ett bekant ansikte i de enorma salarna vi har klasser i. 

I veckan har jag lite kvar att göra på opponeringen hemifrån. Måste läsa lite Dickens till engelskakursen och så har jag ett par Skype-dejter. I helgen tänkte vi gå ut, ett par av de internationella studenterna och jag alltså. Det känns som att lunken är invand redan, vilket är jätteskönt.

Jag vet att ni alla längtar enooormt mycket efter en husvideo och jag ska göra en så snart jag kan. Opponeringen och C-uppsatsen ska bli klar först bara, sen så ska jag bättra mig med uppdateringar! Pösspöss!

Little house.

Så här bor jag. De två fönstren längst till vänster på bottenplan är mina. 

Igår var alla klasser inställda på grund av vädret (minus 25 är inte att leka med(. Skönt tyckte jag, eftersom jag kunde hålla på med min opponering lite. Har ju kvar den från höstens kurs eftersom terminen inte är slut än i Sverige. 

Jag träffade en fjärde huskompis, en jättetrevlig tjej som jag gillade från första stund. Hon är väldigt "på" men inbjudande och liksom avslappnad. Vi kollade på film igår och hon frågade om hon fick sticka in sina fötter under mina ben tex. 

På eftermiddagen åkte vi och handlade lite tillsammans och efter lite chatt på Facebook var det dags att gå och lägga sig. 

I morse hade jag min första klass och jag gick lättad där ifrån. Mycket av det som föreläsaren pratade om har jag läst och hört och det var lätt att hänga med på vad han menade. Onsdagar verkar bli veckans tyngsta dag, då jag har tre föreläsningar under dagen. Engelska på morgonen, historia efter lunch och intro till globalisering på kvällen. Som tur är så bor jag fem minuter bor från lektionssalarna, så det finns gott om tid att gå hem i mellan.

Här kommer lite fler bilder från huset, eller rättare sagt mitt rum. Förhoppningsvis kan jag få ihop en liten video, de var ju västligt poppis i England, hehe!

Morfar, du skriver väl ut inläggen åt mormor? Hon tycker nog inte om att läsa på datorn... Johanna hjälper dig om det är knepigt! 

I see fire.

Så, jag lever och är vid gott mod.

Resan var lång men allting flöt på riktigt fint. Vi åkte hemifrån Vadstena strax efter halv ett och stannade på vägen för att fika lite på smörgåstårtan som blev över från min "hejdå-middag" med släkten. Växlade pengar och kramade familjen hejdå på Landvetter. Det var lika svårt denna gång att åka upp för rulltrappan till säkerhetskontrollen, se mamma gråta och känna hur hjärtat brast lite när jag var tvungen att släppa lillsyrrans hand. Men när jag väl gått igenom säkerhetskontrollen och jag tog min sista svenska cappucappu (cappucino på Beccis-språk) på ett tag så kändes allting bara spännande. 

Från Göteborg åkte jag till Amsterdam och Schipol. Jag var framme strax innan åtta och gick och käkade direkt. Lyckades hitta ett par sköna fåtöljer i en tyst och lugn del av flygplatsen så hängde där hela natten. Kollade på film, ett par serie-avsnitt och lyckades faktiskt sova nån timma allt som allt. Inte speciellt tungt, men det gjorde mycket. Strax efter fem gick jag och käkade lite frukost och gick till min gate. Från Amsterdam skulle jag till Detroit i USA, eftersom det är billigare att flyga till USA än Kanada. Tydligen var planet fullt så de startade säkerhetskontrollen tidigare, så kom precis lagom till gaten eftersom jag var ute i god tid. Boardingen gick bra och vi var i luften fem minuter efter utsatt tid. 

Nio timmar på ett flygplan är inte speciellt spännande och jag sov mesta delen av resan. De hade en ny säsong av "Million dollar listings New York" på planet så roade mig med det lite. Som de flesta av er vet så älskar jag program om hus och lägenheter och vårt svenska bidrag i form av Fredrik Eklund är väldigt underhållande. Vi landade tio minuter sent, 11.10 lokal tid, och säkerhetskontrollerna i USA är väldigt tidskrävande och omständliga. Turligt nog så stötte jag inte på några problem och min väska kom väldigt fort, så hann köpa mig en macka innan jag ringde bussfirman skulle ta mig från Detroit till London i Kanada. 

Bussresan tog två timmar längre än väntat, eftersom det för tillfället pågår en helt sjuk storm här med bisarra temperaturer. Det har kommit mycket snö och tydligen så har det snöat nästan varje dag sedan början av december. Det var tur att jag fick en ordentlig Fjällräven.-jacka av mina päron kan jag säga. Trots att vi blev sena så gick resan bra. För att komma till Kanada via buss så måste man stanna vid gränsen och visa upp papper och pass. Det tog en stund för dem att lägga in mig i systemet, eftersom jag inte har ett speciellt visa eller så, utan bara behövde bekräftelsen på att jag var accepterad som utbytesstudent vid universitetet här. Väl efter det så sov jag en stund i bussen och var framme i London vid fem på eftermiddagen, lokal tid: så elva på kvällen för er där hemma. 

Jag blev avsläppt vid receptionen/informationsdisken och fick mina nycklar. Det snöade ganska bra när jag kom, men som tur är så bor jag bara tre minuter från huset där informationsdisken är. Fick nycklar och gick och knackade på hos mina huskompisar. Jag har hittills träffat tre av sammanlagt sex stycken, samtliga som är här nu är från Japan. Två av de andra kommer från Sydkorea och en är ifrån Belgien. Tydligen har de inte kunnat komma hit än på grund av vädret, så jag tror att jag hade tur som bara blev två timmar försenad. Tjejerna verkar trevliga och huset är jättebra, även om standarden är ganska dålig jämfört med svensk standard. Det är lite slitet och har såklart en rätt skabbig heltäckningsmatta. Ska köpa tofflor så fort jag kan. Den svenska studenten som var här förra terminen hade fixat täcke och kuddar till mig, så efter att ha käkat middag på en av campusrestaurangerna så däckade jag halv nio (halv tre svensk tid).

Jag bor i ett rum på bottenvåningen i ett av campusets minste hus, bakom köket, så det är lite off i huset. Jätteskönt tycker jag, eftersom jag slipper bo vägg i vägg med någon. Mitt rum är jättestort och om jag bara lyckas få tag på en liten läslampa så kommer det bli kanon. Madrassen är nästa lika hård som golvet, men som en av mina nya vänner sa: "Hårda madrasser är bra för ryggen!".

I morse hade vi "orientation". Vi blev bjudna på frukost och fick lite information från en student som hjälper till med introduktionen för utbytesstudenter. Vi fick våra studentkort, som är ett studentleg - bibliotekskort - matkort och fick sedan en rundtur av campuset. Sista stoppet var på studenternas kommunikations- och möteshus där vi fick ett busskort, som är gratis, så vi kan ta oss runt i stan. Tillsammans med sju överpeppiga asiater tog jag därefter en buss till ett shoppingcenter, eftersom jag var ledig på eftermiddagen. Fixade ett bankkonto, simkort till telefonen och köpte lite mat så att jag klarar mig ett par dagar. Detta skulle nog ha tagit mig två, max tre timmar att fixa själv. Men mina nya kompisar ville titta på och fota allt så det tog oss sex timmar allt som allt. När vi väl kom tillbaka till campus och våra respektive hus så var jag helt slut. Har käkat lite, duschat och sitter nu i sängen. 

Det har varit två långa dagar med mycket info, men jag tror på detta. Huron University verkar vara ett schysst ställe trots extrema väderförhållanden just nu. Kurserna är inställda imorgon eftersom det är så kallt och så mycket snö. Detta är skitbra för mig, eftersom jag har en opponering att skriva. Har ju fixat mat och det jag behöver just nu  så tänker inte gå utanför dörren imorgon. På onsdag börjar alltså mina kurser på riktigt. 

Puh, det blev långt det här. Om ni har frågor eller så, kommentera eller skicka ett pm på fejan så svarar jag så. Mitt kanadensiska nummer kan inte ta emot sms (det är verkligen apdyrt med abonnemang och så här) så sociala medier är det enklaste sättet att kontakta mig. Det svenska numret är fryst och funkar inte förrens jag kommer tillbaka till Sverige. Vi har wifi överallt på campus, så det borde inte vara några problem. Om jag inte svarar (mamma och pappa, detta är till er) så beror det troligtvis på tidsskillnaden (vi ligger sex timmar efter er) eller att jag är out 'n about någonstans. Jag lovar att svara så fort jag kan. 

Tack och godnattk kompisar. Snart kommer bilder och grejer, men detta får räcka nu. Puss, kram och en skum banan!