Dog days are over.

Suck, gäsp och stön.

Jag hatar att ligga efter i mitt mentala schema. Veckan har mest gått åt till att rensa i min låda på jobbet. När det inte är ordning i min omgivning kan det omöjligt vara ordning i mitt huvud, så förutom mina vanliga uppgifter har jag försökt komma ikapp med de saker som hamnat på mitt bord under förra veckan. Nu är det ordning på jobbet så morgondagen kommer att ägnas åt tvätt, rensning i frysen och chill i soffan med en av böckerna Kristin tog med till mig.

Lördagen i London var kalasbra. Det var mysigt att sitta på Wasabi Kristin och reta henne tillsammans med Sven (min vän, tillika Kristins pappa). 'We will rock you' var fantastisk och lyckades övertala busschaffisen som körde ersättningsbussen till Gerrards Cross (det tycks alltid vara banarbete de helger jag ska åka till London...) stanna utanför mig på kvällen. Bra dag helt enkelt.

Under veckan som gått har jag som sagt jobbat ifatt, planerat Stagecrew och tillochmed hunnit jobba 'i förväg lite'. Eller vad säger man? Jag är förberedd inför nästa vecka helt enkelt, vilket känns himla bra. Det är lite jobbigt att komma hem klockan fem och vara helt slut så att man inte orkar ringa hem. Varje onsdag i tio veckor kommer jag dessutom att vara 'Alpha Ministry Assistant' plus min 'vanliga' tjänst som Childrens Ministry Assistant och mina center-uppgifter. Det betyder att jag kommer jobba varje onsdagskväll fram till halv elva och måste göra upp ett nytt schema med Edda, så att jag får lite tid på eftermiddagen hemma. Min språklärare är dessutom tvungen att ändra tider för min kurs, så det kommer bli lite konstigt nästa vecka. Det är inte lätt att få in allt.

Till mina kära vänner och familj som jag inte hunnit höra av mig till på ett tag; Jo, jag lever och mår bra. Det har bara varit väldigt mycket att hålla reda på och göra sedan jag kom tillbaka, att jag inte hinner ringa till folk varje dag. Det är inte bara tystare och lugnare i huset sen Boram åkte tillbaka till Sydkorea, utan det märks på mängden arbete som hamnar hos mig.

Nu ska jag sluta klaga. Kåldolmarna är snart klara (de ser riktigt bra ut mamma!) så efter det ska jag hoppa ner i sängen. Godnatt!

Breaking up with God.

Efter 24 timmar har jag återhämtat mig efter Wales.

Det blev ganska sent den sista kvällen (varför är alltid den bäst?!) och man blir lite seg av att sitta på en buss i fem timmar. Och efter ett kort på besök på Totally Swedish på hemvägen, gick jag direkt till Stagecrew igårkväll. Summa summarum; Jag var rätt så trött, sov länge idag och har inte gjort någonting annat än en Spotifylista till Carolina, min volontärvän i Wimborne.

Wales var spännande. Det är väldigt skönt att prata med människor som går ingenom samma saker som en själv, och framförallt att diskutera brittiska mysterier med svenskarna. TFGs sessioner och andakter var fruktansvärt långa och inte speciellt innehållsrika, men tiden imellan är ovärderlig. Jag tror jag behövde det.

Vi träffade trevliga amerikaner (varav en hade ett svenskt förnamn och svenska rötter) och lärde oss nyttiga uttryck som; "They have basterdized it!" och "We have got to get crunked!". Barnen i Stagecrew märkte direkt att min accent ändrats, och retade mig för att jag lät som en amrikan. Det är lite läskigt att jag är så lättpåverkad.

Fick äntligen träffa den nioende svenske TFG-volontären, som tyvärr var sjuk under vår helg i London. Det visar sig att Andreas gått på samma bibelskola som jag, och bodde då i samma rum som två av mina bästa vänner. Såg filmen Inception innan vi diskuterade hur det kom sig att vi hade gemensamma Facebook-vänner, och ni som känner mig väl kan ju bara föreställa er hur jag flippade över det. Blir skitkonstig av sånt där. Jag är nog lite för paranoid för mitt eget bästa. Jag börjar nog bli som Phoebe i Friends, som gör allt för att hitta paralleler mellan de mest udda sakerna som finns.

Sista kvällen ägde "The Fringe" rum, vilket var en sorts presentationsshow. Man fick helt enkelt ställa upp med ett litet nummer, en lek eller en sång och framföra det för alla. Vi svenskar framförde ett något falsksjungande Luciatåg, som fick stående ovationer. Personligen tyckte jag att sydkoreanerna var bäst. Jag tycks ha utvecklat en stark förkärlek för dem. De är så söta och snälla allihop. Märkligt...

Veckan bestod kort och gott av mat, samtal, kaffe, en nätt bergspromenad, mer samtal, nylonmaddrasser och kalla lokaler. På hemvägen konstaterade jag och Carolina att det enda som skiljer oss åt är att jag inte gillar 'På spåret' och att hon inte gillar Ernst.
Helena, Carolina och jag hade också ett mycket givande samtal om identiteskriser och hur man ska överleva dem. Jag är väldigt glad över att jag träffat dem, de svenska volontärerna alltså. De räknas numera som mina vänner, och inte bara som kompisar (ja, det är stor skillnad!). Tack hörrni.

Imorgon ska jag spendera dagen i London med familjen Axelsson. På kvällen ska vi tydligen se 'We will rock you' och äta fin middag. Kanske inte vad jag skulle välja, eftersom jag gillar töntiga musikaler, men det ska bli himla kul. Ska gå en rekognoseringsrunda på Oxford Street på jakt efter en bra födelsedagspresent till Svartenbrandt.

Nu ska jag sätta mig och kolla igenom min kalender ordentligt. Har massor med IKEA-besök planerade, ett flertal efterlängtade besök och en Dublin-helg som måste spikas snarast. Insåg att det inte är så himla många helger att fylla längre. Vart tar tiden vägen? Jag kom ju nyss hit. Hm.

Rules of travel.

Tar en tur till Wales ett par dagar.

Där vankas det stor konferens med alla aktiva TFG-volontärer. Himla fint. Speciellt att få träffa de svenska filurerna, och alla andra såklart. Stackars Carolina (svensk volontär) får åka en väldans massa mer buss än vad hon behöver, medan jag bara har en 20 minuters tågresa från bussen som ska ta oss till Wales. Vad var det du sa? 10 timmar istället för 6 timmar? Hm. TFG verkar inte vara så värst bra på att beräkna avstånd...

Innan jag låser dörren är det en del som måste fixas, så hej på er så länge!

With or without you.

En torsdag utan Stagecrew är som att ha socker i kaffet. Det är mest bara jobbigt.

Ingen vidare liknelse kanske. Men jag gillar verkligen inte socker i mitt kaffe och jag gillar heller inte torsdagar utan Stagecrew. Hur som helst börjar det ju nästa vecka så jag behöver inte deppa för det så länge. Samma dag som jag kommer hem från Wales alltså. Hoppas att jag hinner in till GX till fem, så att jag inte missar det. Undrar när det här hände...? När började jag bli ledsen över att inte få träffa barnen? Hm...

Förutom att det inte var något Stagecrew i veckan och att min Cambridge-kurs inte börjat än så har det varit en helt vanlig vecka. Himla bra, jag gillar sånt. Det är lite skönt att kunna ha gått runt i normal takt innan Wales och nästa helgs London-äventyr med familjen Axelsson. Man måste ju ladda på 'vara-ensam-batterierna' lite.

Igår var jag ju i och för sig inte ensam på min lediga dag, utan åkte in till London för att fika med en tysk respektive ungersk volontär. Trevligt som tusan! På hemvägen gick jag förbi Tesco och handlade matsäck till på måndag och tänkte att jag skulle testa deras vårrullar till kvällsmat. Bad idea.

Idag ska vi ha filmpartaj med de två äldsta grupperna i PromiseLand. Vi ska se 'Bolt', käka popcorn och efteråt ska jag och Edda hålla i lite lekar med barnen. Imorgon ska Andy och jag äta söndagslunch hos Chris och Rachel. Chris jobbar i kyrkan och är typ... Andys Edda. Alltså Andys chef och handledare. De är båda väldigt trevliga, så det är nåt som jag ser fram emot!

Mormor och morfar; Jag ringer ikväll, även om det är handboll på TV! Alla andra; Simma lugnt.

Ballad of a teenage queen.

Jag måste säga att Storbritannien växer lite var dag.

Det är konstigt att humöret kan pendla så väldigt. Att det kan vara så stor skillnad dag från dag. Att det gjorde fysiskt ont av hemlängtan i tisdags, men att det knappt känns idag. Min smarta chef sa att det var bra att längta, att det är mänskligt och sen gav hon mig en kram. Precis vad jag behövde.

Hon är himla bra, Edda. Min chef alltså. Hon kan ha miljoner saker i huvudet och ändå lyckas komma ihåg att lägga ett uppmuntrande kort (ja, sådana saker är sjukt hypade här) i ens fack. Hon är väldigt kreativ och tycks alltid ha ett svar. Hon är logisk och organiserad, skriver alldeles för många mail varje dag och kan nästan alla namn på mina bästa vänner och min familj. Hon är lite av min idol faktiskt. När jag blir stor ska jag bli lika bra som hon!

Det är faktiskt lite skönt att komma tillbaka. Det är fint att kunna bestämma när man ska äta själv och hinna med att duscha (det var rätt mycket tider att passa under mitt Sverigebesök). Jag trivs faktiskt himla bra här och britterna blir mindre konstiga för var dag. Det enda jag reagerade på idag var att en liten kille kom i flip flops till PromiseLand. Nog för att det var sju grader varmt och sol, men det är fortfarande januari. Någon måtta får det väl ändå vara?

I fredags var vi ju bjudna hem till självaste kyrkoherden på 'personal-/julfest', och jag måste säga att mina arbetskamrater är riktigt festliga. Framförallt Andy. Jag har insett att vi har exakt samma humor, och så gillar han ju the Killers och John Mayer. Det är ju tänkt att han ska lära mig spela gitarr, så vi får nog sätta fart med snart. Note to self; Force Andy to teach me play the guitar.

Något övrigt på dagordningen? Familjen, jag har ett par datum som kanske kunde passa bra för er att komma hit. Jag återkommer inom kort, efter att ha kollat hur center-schemat ser ut! Kolla veckorna innan påsk! Alla andra; Simma lugnt!

Lite synd att förstöra en annars så fin MiniCooper...

Gammal sång.

För alla som är lite oroliga (mamma, morföräldrar och bästisar); Allt är lite bättre idag.

Idag har jag inte gråtit alls, utan jobbat och kokat lingonsylt på fina svenska lingon. Positivt. Kom på att jag glömde båda mina julklappspjamasar i Svedala, men en av dem får familjen Axelsson ta med sig hit.

Det var faktiskt ganska mysigt att få krama Jeanette och Jane igen, att retas med Andy i köket och prata med världens sötaste tant Sheila. Det är dags för ny serie i PromiseLand S vilket innebär ganska mycket jobb för mig. Design av inbjudningskort, team-möte och genomgång av mail bidrog också till en ganska hektisk dag. Också positivt.

Bläddrar som bäst igenom mina två nya böcker. Funderar på vilken jag ska börja på när jag lusläst mina tidningar. Insåg också att Boram dragit ner värmen till 15 grader innan hon åkte. Inte undra på att det var kallt! Tur att man är lite rutinerad och har underställ med sig (ja, mamma, jag sov i det och det var asgött!).

På fredagkväll ska hela personalen på St James har julfest. Sist de skulle ha den (kvällen ajg åkte hem) så var nästan alla insnöade så det blev inställt. Alla ska ta med något att gnaga på. Jag vill ta med något som jag kan ha i mina fina svea-färgade bakformar (tack Kristin). Men vad? Skicka iväg dina idéer i kommentarfältet! Tack. Godnatt.

It's only life.

Tillbaka i Inglaterra.

Det var jobbigt att åka tillbaka. Väldigt jobbigt. Till och med jobbigare än att åka i september. Då var allting spännande och intressant, nu visste jag ju att det enda som väntade var ett tomt hus och regn. Tillbakaresan började klocka nio svensk tid och klockan sex klev jag innanför dörren med matkassar, en för tung väska och ett ganska tungt sinne faktiskt. Ville bara vända. Jag kan inte låtsas som något annat. Just nu så vill jag mest åka hem. Det blir nog bättre imorgon när jag fått sova lite och får annat att tänka på.

Min hemvisit har iallafall varit toppen. Jag har inte hunnit att träffa alla så mycket som jag hade velat, men jag har ju knappast legat på latsidan så jag är nöjd. Jag kom ju hem och på något vis så blev det jul, om än lite annorlunda iår. Vi åkte till Stockholm, dansade på Harrys och skålade in nyåret. Återigen har jag blivit påmind om hur många fina människor jag har där hemma.

Imorgon börjar jobbet igen och trots att det är skitjobbigt att vara hemifrån (återigen, förhoppningsvis är det bara så här just nu) så ska det bli lite skönt att komma tillbaka till rutinerna. Och det händer lite den närmsta tiden också! Om knappt två veckor åker jag till Wales på the BIG conference, och träffar alla volontärer från TFG som är med iår. Dagen efter att jag är tillbaka i Gerrards Cross så kommer 75% av familjen Axelsson hit på visit. Det ska firas att Kristin fyller år den 24 januari och pratas massa svenska såklart! Sen är det bara februari som ska klaras av för i mars åker jag ju hem igen för en veckas skidåkning. Det ska nog gå bra.

Oranges hjälptelefon suger. Har suttit 25 i telefonkö nu. Suck. Ska bara klara av det, sen ska jag hoppa ner i sängen, torka tårarna och skärpa mig. Godnatt.