Home.

Imorse var jag ganska nere och ville verkligen inte åka härifrån.

Nu känns det ganska okej. Förhoppningsvis får jag låna en väska av Jeanette så att jag slipper fundera på hur mycket allt väger, annars får jag slänga saker på flygplatsen. Det är fantastiskt vad mycket saker man kan samla på sig. Eller så är det bara jag. Det känns som att det är ungefär likadana saker dock, men i olika färger. Så spännande är jag.

Suzanne, Edda och Jeanette ordnade ett litet tea party för mig i eftermiddags så det gav mig en chans att säga tack och hej till alla. Skönt. Min favoritfamilj (the Drewetts) kom också och Jenny T. Det värsta är nog över dock. Igår sa jag hejdå till Fi och mitt sista hejdå idag var till Andy. Jag saknar dem redan. Det kommer bli jättejobbigt att säga hejdå till Jeanette och Edda imorgonbitti också, men Fi och Andy är ju mina bästisar här.

I helgen har jag släpat på massa skor genom London, gjort mina sista actions och packat. Det mesta är nog där det ska vara. I måndags träffade jag Sofie och en av hennes svenska kompisar, Clara, och vi gick till TotallySwedish, drack kaffe och pratade. Väldigt trevligt och en väldigt bra sista tripp in till London på ett tag. På kvällen mötte jag Jeanette utan för Prince of Wales theatre. Vi käkade sushi och gick sedan tillbaka till teatern, eftersom vi skulle se Mamma Mia. Musikalen var fantastiskt och det var så himla mysigt att göra en sista grej med bara Jeanette. Hon har varit som min andra handledare, fast utan de tråkiga administrativa grejerna.

Det här året kan vara det bästa jag gjort i mitt liv hittills. Förutom uppfostrandet av mina systrar då, de är ganska coola. Jag har ju lärt dem allt de kan typ. Jag och England passar ganska bra tillsammans trots allt. I'll miss you.

We're only getting better.

Det har inte riktigt gått in än, att jag gör saker för sista gången.

Det låter så melodramatiskt. Men det är ju faktiskt så det är. Idag var sista gången som jag gjorde rörelser till sånger på högaltaret med Louise, Bexx, Milly och Heather. Nu är inte 'actions' som det kallas, min starkaste sida och jag kommer inte sakna det så värst mycket. Men det är himla kul att se hur bra och modiga ungarna är.

Alla ojar sig och kommer fram till mig och frågar hur det känns att åka hem. Detta har pågått i två veckor nu och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska svara. De vill inte höra allt pladder om hur allt är upp och ner, men samtidigt vill jag ju inte bara ge ett enfärgat svar. Ja, det är konstigt.

Veckan har varit väldigt händelserik. I måndags träffade jag Fionas ersättare, Rachel, då hon kom och checkade in huset. Hon ska tydligen bo i mitt rum. Hon var inte på långa vägar lika cool som Fi, så hon har inget att oroa sig över. I tisdags hade vi 'MA sleep over' (församlingsassistent-övernattning) hemma hos Fi. Jane (vår centerchef) gav oss 20 pund att göra nåt kul med så vi käkade kvällsmat på The Noodle bar och köpte på oss ett kilo sötsaker. Väl hemma hos Fi såg vi 'Djungel George' (vad annars?) och körde 20 frågor. Jag tror att Andy blev lite generad över alla tjejfrågor vi ställde, men annars var det bara väldigt mysigt.

I onsdags rensade jag och Edda ur allt som rör PromiseLand S och bestämde att jag ska förbereda hela nästa termin, då det kommer bli lite stressigt med två PromiseLands och en ny MA. Det innebar att jag fick lite mer jobb förra veckan än vad jag räknat med, men det mesta är nog klart tror jag. Det är tur att jag gjort det ett par gånger.

I torsdags bjöds vi på 'MA farewell breakfast'. Vår kyrkoherde Martin (the big boss) och Phil (the Mann) serverade en komplett engelsk frukost och Andy, Fi och jag fick några små presenter och tal av respektive handledare. Vi visade också vår film och tackade för ett fint år. Det var väldigt mysigt att få sitta ner och prata med alla ordentligt, men mest var det sorgligt. Min present var ett potpurri av småsaker med fina tankar bakom dem och tydligen kommer något att postas hem till mig i augusti... Spännande!


Fredag innebar en efterlängtad sovmorgon och ett bankbesök, då jag avslutade mitt konto ochtog ut resterande pund. Det kom till god nytta igår, då jag åkte in till London. Dels för att ta en sist runda på Primark, dels för att köpa sju par skor, dels för att köpa en väska till. Misstänker att min 45 kilosgräns kommer att vara på håret. Projekt 'packa ner ditt liv det senaste året i två väskor' påbörjades ikväll, så vi får se var vi landar. Förhoppningsvis i Sverige.

Jag, Andy och familjen Goodman (John ni vet, har ju hjälpt mig massor med PL-videon) blev bjudna på lunch hos Edda och Christoph idag och för en gångs skull så sken solen (många s där på slutet ni!). Det resulterade i att jag än en gång brände näsan. Jag tror det är femte gången det här året. Hur lyckas jag?

Imorgon ska jag träffa Sofie (en gammal klasskompis som bor utanför London) på dagen, köpa ett par avskedspresenter (vad nu det blir...) och gå på Mamma Mia med Jeanette. Hon ville göra något tillsammans innan jag åker, och vi kom fram till att det var det ultimata. Det är svenskt, svängigt och något annorlunda. Sedan är det tisdag och då ska jag bara jobba och packa. Onsdag innebär mitt sista power team och avsked av familjen Drewett och St James-personalen.

9.20, lokal tid, lyfter vi tydligen. Jag förväntar mig fanfarer, kanonskott och party när jag kommer hem. Bara så att ni vet. Godnatt! Ah just det. Nedan är vår MA-video! Andy skrev dessutom låten i bakgrunden, så cred för det!

The ones with the light.

Det är en sorgens dag. Jag har gjort mitt sista PromiseLand.

Jag kommer nog inte att sakna släpandet på bord, rymdskepp eller skyltar så mycket. Eller jo, kanske om ett par månader eftersom jag är rätt sentimental. Hur som, det jag kommer sakna är ungarna, framförallt min smågrupp och alla ledare. Lucy, Elliot, Hannah, Ed, Angela, Jane, Jenny T, Dom och Ollie. Gemenskapen och kramarna. Jag fick ett kort med en meter lång extra-remsa som folk skrivt fina saker i och bestämde att jag skulle komma tillbaka om tre år och hälsa på, när Isaac i min smågrupp är tio år gammal. Skönt att ha spikat ett datum liksom.

Efter att ha ställt upp 120 stolar, städat och låst centret gick Andyoch jag hem till hans värdfamilj. Jenny T(ebboth) serverade en fantastisk sunday roast och vi avslutade med ett par omgångar Perudo. Andrew, den yngre sonen i familjen, blir ganska brydd när jag vann två gånger i rad. Avslutade dagen med receptions-tjänst som var ganska trevlig då Phil Mann höll mig sällskap.

Alla Olovsonare! Jag behöver veta vad jag ska köpa (inom rimliga gränser) innan lördag. Ta er en funderare på vad som kan tänkas önskas från England. Puss och hej!

Crossfire.

Det verkar som att jag hamnar i Örebro till hösten.

Det är bra. Det är nära hem, lagom stort, hyrorna är inte orimliga och man kan åka till Stockholm varje dag om man vill. Skönt att veta och kunna börja planera. Även om det börjar att ta form nu, så känns det väldigt avlägset när jag sitter här i GX i ett nystädat rum. Det kommer att bli jättebra. Jag är sugen på att börja plugga. Även om jag lär mig massa bra saker här (typ vad flugsmälla heter på engelska och skillnaden mellan Devon och Cornish cream tea är) så ska det bli kul att plugga igen. Det känns som att intellektet har stagnerat lite det senaste halvåret.

Den senaste veckan har varit kalasbra. Leksaksstädningen var ganska ansträngande och det är konstigt när Edda är på semester, men jag har haft många stunder som jag bara suttit och stirra ut i det blå och önskat att jag inte behövt åka hem. Saker är så lätta här nu. Jag kan prata med alla, jag vet var saker är och det finns saker som bara jag kan göra. Ja, mitt ego gillar det. Det är bekvämt här. Kanske är det just därför det är dags att börja tömma frysen och rensa lådorna. Jag vet inte.

Det här har egentligen ingen större relevans, men jag skriver ner det för att jag vill komma ihåg det. Igår hade jag troligtvis min bästa dag på jobbet någonsin. Delvis för att jag inte hade några centeruppgifter, delvis för att jag hade sovmorgon och delvis för att jag jobbade 30 minuter under de fyra timmarna jag var där. Jag satt bara med Fi, Andy och Jeanette och skrattade. Vi funderade högt om Borams mystisk Facebook-uppdateringar och om Oliwias dröm om mina arbetskamrater. Och så började vi redigera vår film. Sjukt värt bara.

Ja, som jag nämnde tidigare har jag städat mitt rum ordentligt idag. Började dock med ett telefonsamtal till fröken Fång. Det enda som står på schemat idag är att gå ner till Tesco och handla lite. Och lägenhetsletande. Vuxet va? Vi förfärades lite över det, Oliwia och jag. Att jag har tagit ut semesterdagar, att året är slut och att vi måste börja planera på riktigt. Vi började ju precis fundera på året efter studenten.

Nu ska jag koka lite pasta. Sedan lyssna på ett sommarprat och dricka kaffe. Hoppas ni har det bra! Puss och hej!

Mellan vitt och svart.

Det var längesedan som jag inte längtade hem så mycket som jag gör just nu.

Ja, ni läste rätt. Just idag, precis nu, så vill jag verkligen inte åka härifrån. Inte för att jag inte saknar er eller skulle kunna slå någon för en sandwich, utan för att jag får umgås med så många fantastiska människor här. Har börjat fila på hejdå-idéer. Men hur säger man hejdå till ett år av sitt liv? Till personer som kommit att betyda nästan lika mycket som mina bästisar?

Det finns så många, som jag har att tacka för så mycket. John Smiley (ja, det är hans riktig namn) till exempel, som gav mig en klapp på axeln igår och sa att min video var skitbra. Att de gamla tanterna och farbröderna klappat händer i den annars VÄLDIGT strikta 9.00-gudstjänsten. Och Sue Stone som gav mig en kram av samma skäl och gav mig den sista efterrätten idag, istället för att ge den till en av WMT-killarna. (De är alltid först på maten och efterrätterna så vi i Children's Ministry får sällan njuta av Sues fantastiska mat). Hur förklarar man att det gjorde hela min dag?

Imorse påbörjade vi vår avskedsvideo. Klockan åtta, in okej på en ledig dag. Jag, Fi och Breffni retade Andy hela dagen igår och sa att han skulle vara sen som vanligt, så vi andra skulle snooza i en kvart istället för att stressa till centret. Jag kom in en minut över åtta och gissa vem som var där? Precis. Andy stod med armarna i kors i entrén och låtsades vara sur. Han kommer leva på det ett par veckor nu...

Så fort videon är klar, tänkte jag lägga upp den här. Liksom min lilla artikel till kyrkotidningen och PromiseLand-videon. Eller länka den senare till hemsidan, rättare sagt. Mitt sista stora projekt är att överföra, sortera och byta alla PromiseLand S mappar. Göra plats för Rupert, min ersättare. Men det får bli nästa vecka, efter leksaksrensningen vi har imorgon och på onsdag. Vi rensar och rengör allt. Och det är inte lite. Det kommer definitivt ta två dagar, trots hjälp av trettio personer. Sjukt.

Min värdfamilj är inte hemma, så nu ska jag passa på att spela hög musik och göra ett par matlådar. 17 dagar hörrni. Kan vara det märkligaste jag hört i hela mitt liv.

Sommaren i city.

Time to get back to buisness alltså.

Helgens snabbvisit hemma var kalasbra. Ett somrigt Vadstena kan ju inte vara annat. När jag och pappa körde in i hemstaden i torsdagskväll bredde solnedgången ut sig över hela stadssiluetten och jag fick rysningar över hela ryggen. Vi kollade på Måns debut i Allsången och systrarna O sov i samma säng och pratade för länge, precis som det ska vara.

På fredagen började vi dagen med jordgubbsfrukost och kollade på 'Sommaren med Ernst' (ett av världens bästa tv-program och som man minsann aldrig kan få i England). Efter lunch åkte jag och Johanna och fikade ett par timmar hos mormor och morfar, och därefter åkte jag in till staden som Gud glömde. Fick frillan tillklippt lite och tog sedan kära gamla 302:an ut till Emma. Där väntade maten på bordet och en trevlig kväll med gamla och nya kamrater. Fint hörrni!

På lördagen körde jag bil och dammsög lite. Installerade ett par Sims-spel och knuffades med lilla lillasystern. Helgens höjdpunkt och anledningen till att jag åkte hem ägde ju rum igår; Tjohannas konfa. Det var himla mysigt att vara hemma i klosterkyrkan och träffa gamla konfirmander och ledare. Mor hade lagat fantastisk mat så framåt fem när alla hade gått landade vi i soffan med Glee i DVD-spelaren. Dagen avslutades med en kort, men välbehövlig, kväll med Ida och Matilda. Uj, vad jag saknar te-kvällar ute i mitt lilla hus.

Resan tillbaka var ganska smärtfri. Sov hela flygresan och halva bussresan in till London. Använde min fribilett på en Odeon-biograf efter en sushilunch och fnissade mig igenom 'Bridesmaids'. Åkte hem till GX, handlade och lagade kvällsmat (mamma, jag tror inte jag förklarade hur skönt det var att bara få sätta sig ner och äta lagad mat, tack!). Ska nog hoppa i säng snart, men täntke lyssna klart på Thomas Johanssons sommarprat först. Har aldrig hört nån som name dropar så mycket och det är ju lite jobbigt, men nu har jag ju börjat lyssna.

Glömde hus- och jobbnycklarna hemma i Sverige, vilket inte var helt optimalt. Men förhoppningsvis kommer de fram innan slutet på veckan och som tur är så finns det ju reservnycklar! Vi hörs hörrni!