Det var längesedan som jag inte längtade hem så mycket som jag gör just nu.
Ja, ni läste rätt. Just idag, precis nu, så vill jag verkligen inte åka härifrån. Inte för att jag inte saknar er eller skulle kunna slå någon för en sandwich, utan för att jag får umgås med så många fantastiska människor här. Har börjat fila på hejdå-idéer. Men hur säger man hejdå till ett år av sitt liv? Till personer som kommit att betyda nästan lika mycket som mina bästisar?
Det finns så många, som jag har att tacka för så mycket. John Smiley (ja, det är hans riktig namn) till exempel, som gav mig en klapp på axeln igår och sa att min video var skitbra. Att de gamla tanterna och farbröderna klappat händer i den annars VÄLDIGT strikta 9.00-gudstjänsten. Och Sue Stone som gav mig en kram av samma skäl och gav mig den sista efterrätten idag, istället för att ge den till en av WMT-killarna. (De är alltid först på maten och efterrätterna så vi i Children's Ministry får sällan njuta av Sues fantastiska mat). Hur förklarar man att det gjorde hela min dag?
Imorse påbörjade vi vår avskedsvideo. Klockan åtta, in okej på en ledig dag. Jag, Fi och Breffni retade Andy hela dagen igår och sa att han skulle vara sen som vanligt, så vi andra skulle snooza i en kvart istället för att stressa till centret. Jag kom in en minut över åtta och gissa vem som var där? Precis. Andy stod med armarna i kors i entrén och låtsades vara sur. Han kommer leva på det ett par veckor nu...
Så fort videon är klar, tänkte jag lägga upp den här. Liksom min lilla artikel till kyrkotidningen och PromiseLand-videon. Eller länka den senare till hemsidan, rättare sagt. Mitt sista stora projekt är att överföra, sortera och byta alla PromiseLand S mappar. Göra plats för Rupert, min ersättare. Men det får bli nästa vecka, efter leksaksrensningen vi har imorgon och på onsdag. Vi rensar och rengör allt. Och det är inte lite. Det kommer definitivt ta två dagar, trots hjälp av trettio personer. Sjukt.
Min värdfamilj är inte hemma, så nu ska jag passa på att spela hög musik och göra ett par matlådar. 17 dagar hörrni. Kan vara det märkligaste jag hört i hela mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar