New deep.

Visst är det knäppt att det redan är half term?

Att jag bar har en halv termin kvar. 8 veckor. Det är ju ingenting! Jag pratade om det med Edda i lördags, under vårt handledar-volontär-möte. Att det känns konstigt att inte vilja åka hem samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter att läsa Aftonbladet hemma hos mormor och morfar. Det är bara så knäppt.

Förra veckan hände det många bra saker. En av mina bästa vänner, fröken Oliwia Fång-långkalsong, bokade biljetter till England, vi hade överraskningsfest för Andy som fyllde år i söndags och vi hade inventering på jobbet. Det sista var kanske inte så kul egentligen, men med Andy och Fi kan det mesta bli intressant. I nuläget har vi 268 gafflar på centret, för den om är intresserad. Antalet kopiatorer har inte ökat sedan förra året, men däremot antalet telefoner. Man lär sig något nytt varje dag.

På torsdag kommer min volontärvän Carolina hit. På fredagen ska vi åka till Oxford och låtsas gå på universitetet På lördag ska vi strosa i huvudstaden. Därimellan ska det nog drickas mycket kaffe och filosoferas, så det ska bli himla fint. När hon åkt på lördagen så är det bara fem dagar kvar tills Olly kommer. Och om trettio dagar ska jag tydligen åka hem igen.

Det händer mycket överallt. PromiseLand-videon (ni vet, mitt-sista-termins-projekt) måste bli klar innan den 26 juni. På torsdag förväntas jag och Andy hålla ett litet tal på månadens friendship lunch. Min fem sista PromiseLand-söndagar måste bli kalasbra, framförallt PLS som jag är administratör för. "Finish in style" som Edda alltid skriver på våra Stagecrew-planeringar.

Bakade en liten tårta till Andy i torsdags. Så här snygg blev den!

Don't rain on my parade.

Pimpade upp bloggen lite. Det behövdes liksom.

Veckan var bra. Stagecrew började i torsdags igen och Ella Merten-Mancer sa att hon inte ville att jag ska åka hem. Hon är så söt. Just då ville jag verkligen inte sätta mig på planet. Det börjar vända rent allmänt nu faktiskt. Jag vet att det börjar bli dags att röra på sig, då det inte finns så mycket mer för mig att prova här som församlingsassistent. Men det kommer bli jobbigt att inte träffa barnen, Andy, Fi, Chris och alla andra varje dag.

I fredags begav jag mig in till London. Fördrev tid med att läsa svenska tidningar på Svenska Kyrkan. Köpte lite förnödenheter på Totally Swedish och införskaffade ett par TOMS på Oxford Street. Runt tre hade Nestor och hans pilgrimer (smeknamnet på vår ungdomsledare och våra kära hjälpledare) installerat sig på Sjömanskyrkan och jag mötte upp med dem vid Tower Bridge. Peter, som vår ledare egentligen heter, hade delat ut olika platser till de unga ledarna att berätta om, så vi fick höra ett flertal minnesvärda guidningar.

Jag och Johanna (Roshamn) fick tid att diskutera livet och sånt som vi alltid pratar om, jag fick kramar av Britta och blev petad i sidan av exkonfirmanden Linus. I lördags jobbade jag på morgonen och hjälpte till med årsfirandet av St James fotbollsklubb. Runt tre tog jag bussen till Uxbridge och sedan vidare till St Albans. Där väntade min volontärkompis Helena på mig och tog med mig till SPEC, där hon jobbar.

Helena jobbat tillsammans med fjorton (eller var det fler) andra volontärer från massa olikaställen, på ett katolskt retreatcenter för ungdomsgrupper. Väldigt intresssant och väldigt annorlunda från vad jag gör. Jag fick träffa min favvotyska Connie, som också jobbar på SPEC och en fin rundtur av deras stora anläggning. Efter en fin kväll av chillande så somande jag så fort ja lagt huvudet på kudden.

Söndagens stora uppdrag var att hinna in till St Albans innan 11 och möta upp med Vadstena-gänget. Allt gick enligt planerna och vi deltog i en väldigt högkyrklig engelsk mässa. Måste säga att jag har saknat ritualerna och allt som har med stora kyrkor att göra. Efter en pizza med kyrkoherden, fröken Roshamn, prästen och Nestor sprang vi tillbaka till kyrkan för en rundtur. Lyckades därefter hinna med halv tre-bussen till Uxbridge. Gick till Sainsburys och handlade och spenderade hela kvällen hemma utan att göra något av substans.

Idag har jag tvättat, ringt halva släkten, dammsugit och gjort lunchlådor. Varit duktigt helt enkelt. Imorgon ska jag försöka reda ut när och hur jag ska träffa folk. Helgerna börjar ta slut och jag har väldigt dålig koll på vad jag har lovat.

Målade mina naglar i en märklig skär nyans förut. Ångrar det ganska mycket, eftersom jag inte är en rosa så funkar det inte. Orkar inte går nåt åt det utan ska lägga mig och läsa lite ur mina braiga bok.

Jag är väldigt bitter ör att ha missat årets scoutläger på Östgötagården. Har tänkt mycket på mina små barn den här helgen. Saknar dem som sjutton. Bilden längst ner visar en grej jag fick dagen innan jag åkte till England av Tyra och Märta; En liten Beccis. Den fick följa med hit. Falken (som Tyra och Märta var medlemmar i) var ju min första egna patrull och jag kommer nog alltid att sakna dem. De var så bra. Pretto-patrullen som alla var avundsjuka på, som vann allt och alltid var bäst på att samarbeta. Vi var bra helt enkelt och som sagt, jag saknar dem.

Fnissar fortfarande lite åt Lucas kommentar i fredags; "Jag och Felix räknar gingers. Vi har redan sett nio stycken!". Så kul kan man ha i London. Godnatt kompisar!

Värsta schlagern!

Eurovision var ju lätt förra veckans stora händelse.

Så tänkte berätta hur jag insöp spektaklet iår. Som ni vet tar jag en Cambridgekurs i engelska och varje månad är vi en ganska stor grupp som ses hemma hos Eva, vår lärare. Däribland tre amerikanskor. De bjöd in mig för några veckor sedan att se ESC med dem, då en utav dem varit här ett och ett halvt år och älskade det förra året. Vi började prata om hur mycket jag såg fram emot det och då sa de att vi borde se det tillsammans.

Sagt och gjort. Vi spenderde kvällen med att baka pizza, äta glass och sjunga med i alla låter utom Moldaviens, som jag hatade. Vi hade till och med champagne och rosa fjäderboor. Precis som det ska vara alltså. Alla hejda på Sverige och de andra tyckte Jedward var skitsöta. Vi hade scoreboards och satt som klistrade under röstningen. Ganska bra kväll helt enkelt, även om vi 'bara' kom trea och Italien var oförtjänt av sin andra plats.

I helgen ska jag hälsa på min kära vän Helena och hennes kollegor på SPEC Centre i St Albans. Fast först måste jag jobba lite på lördagen. Och på söndagen kommer en av majs absoluta höjdpunkter (ja, nästan så att det slår Eurovision...). Nestor, hans pilgrimer och Britta kommer ju till England (vår ungdomsgrupp alltså) och ska besöka vår vänförsamling på söndagen. Så himla smidigt att jag kommer att befinna mig i just St Albans på söndag så jag kan träffa dem! Det ska bli himla fint att framförallt träffa Britta och få styla med min engelska accent inför Peter.

Jag vill också passa på att skicka ett JÄTTESTORT grattis till världens finaste, coolaste, tuffaste och sötaste lilla lillasyster, Johanna Olovson. Det är lite knäppt att du fyller åtta allaredan (eller ja, femton var det kanske...). Du borde få ditt paket imorrn, alltså tisdag. Tänk att hela Norge flaggar för dig också. Jag hoppas att du får världens bästa födelsedag och att du vet att jag tycker att du är bäst. Jag älskar dig kompis. Bilden nedan är mest för din skull.

Finns det en så finns det flera.

Mitt jobb är väldigt varierande, om man bortser från det eviga stolslyftandet.


Idag har jag till exempel försökt mig på graffiti. Igår hade vi personalmöte i kyrkoherdens trädgård och gjorde inte mer än att dricka kaffe och prata. Idag fick jag veta att de har bestämt sig för vem som ska komma efter mig. Precis när Martin (kyrkoherden alltså) sa det så slog tanken mig. Jag vill faktiskt inte att det ska komma nån ny hit.

Jag har börjat sluta längta hem, men jag vet ju att jag inte kan stanna här hur länge som helst. Planen var ju att jag skulle stanna ett år och sedan bli något stort. Och det ska jag ju också göra. Men det är konstigt att tänka att det kommer bo någon annan här om tre månader. Att den personen kanske kommer att bli mer omtyckt än jag (inte för att jag inte är det, vad jag vet) och är bättre än mig. Det är nog det som allt bottnar i egentligen. Jag vet ju att det är dags att packa ihop om 78 dagar. Oroa dig inte mamma!

Igår var jag barnvakt åt Zoe och Sophie Mann. De sov när jag kom så det enda jag gjorde egentligen, mer än att ta upp Sophie en gång, var att kolla på Eurovision Song Contest. Familjen Mann äger en så kallad SKY-box (motsvarigheten till Sveriges Canal +, fast tre gånger större). Rätt var det var så sa de ganska kassa kommentatorerna att man bara behöva trycka på den röda knappen för att få igång 'Sing a long'-funktionen. Hur bra var inte det?! Nåt att tänka på SVT!

Imorgon ska jag, Jeanette, Edda och Suzanne åka på en föreläsning som heter 'Messy Church' (= stökig kyrka). Vi kommer vara borta hela dagen och det ska bli himla kul att åka på utflykt med hela teamet. Det är alltid spännande att åka bil med Jeanette så jag kommer nog inte bli besviken.

Dagen har avslutats med en öl på the Etorphe med Andy, Fi och Breffni. Järngänget från St James alltså. Man kan ha det sämre.

Nånting större.

Jag älskar mitt jobb.

Ikväll, när jag var och handlade så blev jag påmind om det igen. Stod vid brocollihyllan helt casual, när jag plötsligt blev attackerad. Fick världens största kram av världens finaste nioåring. Jag har inte träffat Louisa på fyra veckor och hon sa att hon har saknat mig massor. Det betyder väl att jag gör något rätt...? Jag kan leva på det länge iallafall.

Don't stop.

Tiden går jättefort men jättelångsamt just nu.

Dels för att jag bara har knappa åttio dagar kvar som volontär i England och för att jag vill hinna med så mycket innan det, men också för att den hä veckan har kännts som en mindre evighet. Jag har bara varit på jobbet två dagar. Men då har jag ju också jobbat på kvällarna. Gillar inte det riktigt; Att jobba lite och sedan komma tillbaka. Jag behöver ett par timmar för mig själv och tid för tandborstningar om kvällarna.

I tisdags ägde det månatliga församingsmötet och det innebar lite stollyft. Inte så jobbigt, men som sagt, det är sådär att att gå tillbaka till jobbet efter nio timmar. I onsdags var det äntligen det stora eventet 'Från Gucci till Gud' rum. Vi har förberett (eller jag har väl mest hört om det här och var) inför det i nån månad. Det var lika flashigt som det låter. Mycket tyll, goodiebags och Cava. Det var lite kul, men mest för att jag och Andy satt bakom mixerbordet och kommenterade klänningarna som visades i modevisningen de hade innan själva föreläsningen.

Igår (läs torsdag) var jag och Andy på Applekurs i London. Jag ska ju göra en ny PromiseLand-video och Apple håller i gratis introduktionskurser för de flesta av deras programvaror. Så vi tog med oss två Mac Book Pros och spenderade en halv dag i London med Final Cut och snabb-shopping. Han var tvungen att jobba på kvällen och tog med sig datorn jag använde. Konstigt nog ville han varken ta min Primark- eller New Lookpåse med sig hem till GX. Jag fick alltså släpa på dem hela kvällen, då jag mötte upp Andreas (ni vet volontären som jag hängde med i helgen).

Vi samtalade över en pastasallad i Regentspark och drack en och en halv öl var i Camden. Det har börjat bli lite varmare igen och med en solnedgång över London så kan det mesta bli bra. Trots äckliga, alltför närgångna ekorrar. Vi utnyttjade våra tunnelbanekort till max, så jag var hemma kvart i ett. Tänkte att det var tur att jag hade sovmorgon idag, men vaknade såklart vid nio.

Planerna för dagen var också ganska stora; IKEA-besök med mina arbetskompisar Fi och Kathryn. Känns som att det är det enda jag gör nu för tiden. Jag har iallafall kaviar så att det räcker tills jag åker hem. Tyvärr så hade en av mina reskamrater lagt in ett par extra stopp så det tog lite längre tid än vad jag tänkt. Vi åkte inte till IKEA-varuhuset som är närmast oss, utan till det som Kathryn alltid åkte till när hon bodde i Milton Keynes (alltså där hon jobbade förut, innan hon började hos oss förra månaden). Jag och Fi blev lite tagna på sängen, men tänkte varför inte? Vi hälsa på hos Kathryns förra chef och fick kaffe. Efter det betade vi av IKEA och avslutade med en runda på Europas största ASDA.

The story.

Det var ganska många som höjde på ögonbrynen när jag sa att jag skulle åka in till London i fredags.

Det flesta som bor runt M25 gjorde nog inte det. Jag fick frågan; "Men hur orkar du?" sju gånger i torsdags. Även om det var otroligt mycket folk inne i London, så var det definitivt värt det. Det var väldigt intressant att se de annars lite stela britterna kalasa. Det mesta var ju såklart inom kontrollerade former, men det var kul att se folk springa omkring i bröllopsklänningar och se småtjejer dansa runt i moln av rosa tyll.

Det finaste var nog 'Awww-et' som kom när William och Kate sa ja till varann. Jag mötte upp Lena och Andreas (två av mina kära volontärkompisar) runt nio, så vi lyckades få en liten gräsplätt i Green Park, där vi kunde se spektaklet på storskärm. Lite synd att vi inte var i Hyde Park tydligen; Där hade de minsann konfettikanoner! Efter att ha köat hur länge som helst kom vi till slut ut från parken och käkade lunch, vandrade omkring lite och hamnade till slut vid the Mall (den stora paradgatan upp till Buckingham Palace). Folk började hurra så vi tittade upp mot gatan för att se vad som hände. Och kan ni tänka er? Vi såg prins Harry! Vi fick helt enkelt uppleva lite sol, lite kungligheter och lite brittisk historia.

På kvällen åkte vi till Reading, där Lena och Andreas bor. Vi såg filmen 'Incidious' vilken var skitbra, på så sätt att jag blev rädd. Det var längesedan. Vi käkade kvällsmat och stupade i säng runt elva. Lördagen var desto lugnare och vi spenderade större delen av dagen i en park. Jag har bränt näsan igen. Vi filosoferade, drack kaffe och chillade. Vilket råkar vara tre av mina favoritintressen, så jag var väldigt nöjd när jag satte mig på bussen mot Heathrow (för att därifrån åka hem). Tack hörrni för att jag fick komma och uppleva denna stora happening med er!

Dagen har inte heller varit så tokig. Började sent idag, klockan tio. Övade rörelser lite med två av mina favoritbarn (jag vet att man inte får ha det, men det är ju bara jag som vet vilka de är!). Vi gjorde våra rörelser till två sånger och jag läste en text. Konstigt nog så är det läskigare att läsa i Klosterkyrkan än här. Blev därefter inbjuden till Suzannes (som jag jobbar med) hus för lunch, och träffade där en svenska som bor på Mallorca. Det var en kompis till Suzannes yngre dotter. Världen är liten.

Mätt och belåten som jag var kunde jag bara sitta ner under Nexus och behövde bara lyfta 40 stolar idag. En väldigt bra dag helt enkelt. Min värdfamilj har ju åkt tillbaka till Florens, så nu är allting som det ska. Ska kicka igång maj med att gå till gymmet direkt imorgonbitti och sedan väntar ett efterlängtat telefonsamtal med världens bästa Oliwia Fång (-Långkalsong!) som äntligen tagit sitt förnuft till fånga och kommit hem från Indien. På fredag ska jag åka till IKEA med Fi, Andy och St James senaste tillskott Kathryn. Fint värre.

I onsdags fick jag en bekräftelse. På en enkelbiljett till Sverige. Det betyder att jag bara har 89 dagar kvar i England. Knäppt.

Nedan följer lite bilder från helgen. Den sista, den med telefonkiosken, är ifrån Lenas trädgård. Nog för att min byst av Amandas (min husvärd) pappa är cool, men den tar nog priset. Den fungerar tydligen bra som förråd och ger lite exra färg i trädgården.