Shine a light.

Idag är jag väldigt hoppig. Bouncy alltså.

Det är nog mest för att det är jul och för att den första snön kom i helgen (även om den smälte fort). Det har snöat hela dagen idag men även det har smält bort. Att gå hem i mörkret med bra musik i öronen och knappt kunna se något på grund av våta snöflingor är rätt fint faktiskt. Iallafall när det inte hänt på tio månader. Jag kan tänka mig att ni börjar tröttna lite där hemma...

Helgen var händelserik. Johanna och jag var på Madame Tussauds, London Dungeon och i Camden för Converse-shopping. Vi armbågade oss fram på Oxford Street, drack kaffe på Starbucks och hitta miljontals muffins-saker som skulle passat Matilda Svensson utmärkt. Jag borde ha tagit kort på allt och gjort en bok av det; "6348632432b skäl till varför Matilda borde åka till London igen", skulle den heta.

Det var väldigt kul att få besök. Att få prata lite svenska och framförallt att få visa allting här. Jag blev själv lite imponerad igen faktiskt. Det är ett rätt så coolt ställe som jag har kommit till. Det var lite som att se St James med nya ögon igen. Så jag vet inte om det beror på snön, att det var första advent i helgen, att jag har fått mina sticknålar eller om det är för att jag åker hem om tjugo dagar som jag är så hoppig och glad idag. Det bara är så.

Jeanette, som jag jobbar med, är ansvarig för grupperna i PromiseLand M och idag fick jag frågan om jag ville bli små gruppsledare nästa termin. Just nu är jag ju assisterande ledare eftersom det har varit en hel del att hålla reda på som det varit. Givetvis tackade jag ja! Det blir i en av de orange grupperna (vilken överraskning att jag skulle få just den färgen va?), alltså skolår två här. Vilket i sin tur innebär att ungarna kommer att vara sju år gamla. Helt perfekt alltså! Det ska bli himla kul faktiskt, det blir lite annorlunda att gå från en grupp tioåriga pojkar till en blandad grupp med sjuåringar. På engelska. Det ni.

Alla i kyrkan är jätteoroliga för Fischers, vår lokala (och framförallt oberoende) mataffär. Paul Fischer är en väldigt trevlig äldre man som brukar hjälpa till med lite blandade saker på centret och nu när Tesco (en stor billig matvarukedja) har öppnat undrar alla hur 'Poor Fischer' ska klara sig. Det är lite som en såpopera faktiskt. Tesco är ett svärord. En liten tant blev jättearg på Eddas man Christoph när han nämnde det i en predikan. I förbifarten ska väl tilläggas. Helt galet.

Håller tummarna för att man kan se julkalendern imorgon på SVT Play från England. Eller att någon är smart och lägger ut den på... Host... Någonstans. Så att man typ kan låna den eller så... Hursom helst, imorgon och alla dagar fram till den tjugofjärde tänkte jag ha min egen julkalender här i bloggen. Vad det ska vara för tema vet jag inte riktigt. Det märker vi imorgon. Godnatt knäppisar!

Friend like you.

Idag har jag fått finbesök från Sverige.

Johanna (Roshamn, inte lillasystern) har kommit och stannar hit över helgen. Vi har bara bokat biljetter till Madame Tussauds så utöver det är det inte så mycket planerat. Jo, imorgonkväll kommer Boram, Andy, Fi och Breffni förhoppningsvis in till London på kvällen och möter oss. Vi ska väl försöka hitta någon mysig (och relativt billig pub, good luck) vid Themsen och bara chilla. Jag jobbar på söndag morgon och kväll, men därimellan ska vi nog hinna med en rundvandring i Gerrards Cross. Det blir en bra helg helt enkelt!

Jag får blåmärken väldigt lätt. Att jobba på ett ställe där man lyfter massa stolar och bord hela tiden är alltså inte optimalt Mina ben är för tillfället dekorerade med fjorton blåmärken sammanlagt. Jag har ett på mitt högra ringfinger också. Lite märkligt sådär.

I tisdags åt jag koreansk sushi. Det var precis lika gott som japansk, fast man inte har wasabi till sjögräset i Sydkorea. Vi firade Suzanne som fyllde år förra veckan med en fin lunch på centret. Boram (med viss hjälp av mig) stod för huvudrätten, Jeanette tog med soppa till förrätt, Andy och Fi tog med bröd och dricka och Edda gjorde en jättefin ingefärskaka.

Den första bilden är på Borams fina mat som hon gjort till Suzs firande. Den andra är på Suzanne i hennes fina Happy Birthday-hatt och tårtan som Edda gjorde.

Johanna kom mitt i Stagecrew och när hon kom in i rummet (mitt under en sångövning) riktades trettiofem små ansikten mot henne. Stor uppståndelse med andra ord. Jeanette skjutsade oss hem, eftersom Johanna hade en tung väska med grejer till mig. Kånken, en till jacka, pepparkaksdeg och te var bara några av de braiga sakerna som hon kom med. Lite som julafton utan tomte.

Vi var tvungna att möblera om lite i mitt sovrum för att få plats med en till madrass, så för tillfället ser det ut såhär;

Mitt skrivbord, nattyggsbord och allt annat står under fönstret. Det är trångt men mysigt helt enkelt. Efter lasagne och varsin dusch ska vi nu ta oss en kopp Himlagott från Sverige och prata ikapp de senaste två månaderna. Eller ja, börja iallafall. Vi har ju hela helgen på oss annars.

Tack mamma och pappa för allt ni skickade med Johanna! Om 100 dagar så åker vi tydligen till Åre, enligt lillasyster Johannas status på Facebook! Värt!

These photographs.

Det finns många fördelar med att arbeta i en kyrka, här är dagens tre bästa;

1. Det finns alltid kaffe och kakor i en kyrka/församlingshem.

2. Man får jobba med roliga tekniksaker och fina datorer.

3. I rummet brevid sitter Andy och Boram och skriker ikapp med varandra. Ungefär var tionde minut kommer de in och roar mig med lite brottning eller så.

Trust is shareware.

Det här inlägget hör till det föregående, så läs det först!

Bild 1; Vi hade konstigt nog fint väder hela dagen! Vägen till tågstationen kändes lite mindre lång när vi kunde gå genom ett torrt Common (ett stort grönområde)!

Bild 2; Julmuggar på Starbucks. Varm cappucino med kanel. Fint eller fint?

Bild 3; Det är tydligen där alla coola människor hänger här i London. Tvärs över gatan från TotallySwedish låg en Hästens affär, en libanesisk restaurang och ett par hus senasre en svensk restaurang som heter Garbo. Bra gata för en svenne (framförallt en som har libb-kontakter) helt enkelt!

Bild 4; Boram i sitt rätt element, hehe. Koreanska mataffärer är tuffa.

Bild 5; Äntligen framme. Boram var lika spänd som jag, inte så lite alltså.

Bild 6; Jodå. Mest varje dag faktiskt.

Bild 7; Det här är vår julfönster. Där lägger vi grejerna som vi ska ha i jul och de får inte röras förens första advent. Helst inte innan första december.

Bild 8; Jag och Boram satte upp julstjärnan. Himla fint eller hur? Boram ska försöka övertala Edda om att vi ska åka till IKEA igen och köpa en egen. Stackars tjej, hon har blivit smittad av min julfeber.

Jag har börjat nedräkningen till första advent. Finns det pre-adventsljusstakar?

Forget you.

Idag har Boram och jag tagit en tur genom London och upplevt Sydkorea och Sverige inom loppet av en timma.

Det är ett av skälen till varför jag älskar London. Man kan uppleva så många olika kulturer och stämningar bara genom att åka ett par tunnelbanestationer. Boram tog mig till hennes favoritaffär här och vi köpte lite koreanska coola saker till hennes bidrag till vår Thanksgivingmiddag. Efter det köpte vi kaffe på Starbucks och åkte till TotallySwedish. Falukorven och blodpuddingen var slut, så Johanna, vi måste åka dit på fredag igen!

Efter lite mer tunnelbaneåkande och minibussåkande var vi äntligen framme vid IKEA. Boram var väldigt imponerad över de låga priserna i restaurangen vilket blev vårt första stopp. Mitt svenska IKEA Family-kort fungerade utmärkt även denna gången och hon gillade Delicatobollen som jag tyckte hon skulle testa.

Jag tror att hon är lika IKEA-frälst som jag är. Hon var så söt när hon sprang fram till allting, hoppade och nästan skrek; "Oh, Becca, det här vill jag ha! Jag ääälskar det!". Hon bad mig buda halva varuhuset till Sydkorea. Sorgligt nog ligger det närmsta varuhuset i Japan för henne. Vi köpte en adventsstjärna, övervägade allvarligt om vi inte skulle köpa en liten julgran och julklappspapper. Efter det kom vi till väsentligheterna; Köttbullarna. Boram är helt galen i dem och köpte två paket som hon måste äta upp på fem veckor.

Jag köpte ett par pepparkaksformar, skumtomtar, julmust, glögg och en adventsstjärna (inget av detta kommer dock att förtäras innan första advent dock, det är en synd likvärdig med att svära i kyrkan). Jag är redo för första advent helt enkelt. Jag tror inte Boram fattade grejen med stjärnan först, men när jag hängde upp den och visade henne så sa hon att hon måste åka tillbaka till IKEA och köpa en till sitt rum också. Det ska bli så himla kul att börja julfirandet med henne, eftersom de inte firar jul speciellt mycket i Sydkorea. Hon gör nästan allt för första gången och är sjukt spänd inför vårt pepparkakshusbyggande.

Vi ska också ha julmys med de andra församlingsassistenterna, då jag lovat dem glögg och hemgjorde pepparkakor. Boram tyckte vi skulle ha ett Luciatåg, men bara om hon fick vara Lucia. Vi får väl se... Hur som helst, så tycker jag att det är kalasmysigt att det äntligen börjar närma sig. London är en utmärkt plats att börja julen på; Det är lite för mycket girlanger, lite för mycket julsånger och alldeles för mycket glitter överallt. Precis som det ska vara.

Igår insåg två av barnen i Stagecrew att jag är utlänning. De bad mig prata svenska och skrattade tills en utav dem låg på golvet. Sedan blev de jättebesvikna över alla saker som heter detsamma på engelska. Vi pratade om att jag bor med Boram och började prata om att hon ska åka hem i januari. Rätt var det var så frågade en utav dem (Ella M-M) när jag åker hem. "I juli", svarade jag. "Åh, phuuu. Jag trodde du också skulle åka! Vilken tur!". Ah, gissa om mitt ego var stort igårkväll?

Johanna, kan du ta med dig en pepparkaksdeg? Jag vill inte bygga pepparkakashus med findeg. Tack, bra! Simma lugnt hörrni!

White light moment.

Som de flesta vet, så älskar jag listor.

Idag fick jag äntligen bocka av alla saker på min "Att göra"-lista. Det är en av de bästa känslorna som finns. Eftersom jag var sjuk en knapp vecka, så har jag legat lite efter med mina uppgifter. Förutom alla veckovisa center-uppgifter så har jag hunnit ikapp med min videoredigering (jag är inte bara PromiseLand Administratör utan även PromiseLand Video Producent!), all laminering och kopiering av vår nya serie i PromiseLand Small. Jag har klippt i massa låtar och konverterat Youtube-klipp till mp3-filer. Det har varit lite att stå i helt enkelt, men nu så! Bara att börja på nästa lista; "Att förbereda innan jag åker hem över jul"-lista.

Jag bestämde att jag varit sjuk tillräckligt och gick till gymmet idag. Jag har inte känt av infektionen på flera dagar mamma. Okej? Det känns så skönt att vara tillbaka ordentligt. Jag har nycklar, får dricka hur mycket kaffe jag vill på jobbet och om en vecka så får jag celebert besök från hemlandet. Idag så känns livet rätt fint.

Imorgon (eller idag för de flesta som läser detta, torsdag) så fyller världens bästa mormor år! Grattis mormor Essa! Jag behöver inte ens gå in på varför hon är bäst, hon bara är det. När jag kommer hem så ska vi fira med mandelmusslor och massa kramar! Jag hoppas att det har kommit ett litet kort till Vadstena från mig.

På fredag ska jag ju ta med Boram till IKEA för att hon ska få känna på sann svensk-anda innan hon åker tillbaka till Sydkorea. Det är ju inget nytt för mig, men på söndag ska det minsann bli andra bullar! Då ska vi bli bjudna på Thanksgiving-middag hos Jeanette och hennes familj. De kommer ursprungligen från USA, men har bott här i femton år. Det ska bli himla intressant att smaka kalkon, pumpapaj och tranbärssås (cranberry på engelska för er som blir förvirrade annars). Det är kalasbra att jobba i ett team där 80% är utlänningar!

Britter är ett märkligt folk. I lördags satt jag med mössa och vantar på bussen. Framför míg satt en kille i flipflops och shorts. I november. Jag tror inte att jag kommer att vänja mig vid deras konstiga klädval, inte ens om jag flyttade hit permanent. Som sagt; Märkligt folk...

Father and daughter.

Vad säger man? Grattis på fars dag? Äh, jag vet inte.

Min far är bäst. Vi har samma humor. Han gillar dåliga ordvitsar och sladdar, precis som jag. Eller nej, vi föredrar nog båda trådlösa saker men vi tycker om att koppla ihop ljudsystem och pilla på nya kameror. Det är till pappa som jag går först om jag "behöver" något. Han är bra på att kramas och har läst alla Harry Potter-böcker. Som sagt; Min pappa är bäst och jag saknar honom.

Och ja, mamma, Erica och Johanna. Jag saknar er lite också.

All I need is you.

Jag älskar fredagar.

På torsdagskvällarna har vi Stagecrew, vilket är min favoritgrupp av alla olika varitanter på barn-/ungdomsgrupper St. James har. Barnen är mellan sju och elva, och trots att det är en ganska stor grupp på 39 ungar så lär man verkligen känna dem. Det kanske är för att det liknar scouterna mest... Hursom helst, hela torsdags eftermiddagen förbereder vi och har två kalaskul timmar med massa mysiga barn. Att veta att man är ledig dagen efter gör att man orkar lägga i en växel till och inte funderar så mycket på att jag måste hem och sova.

Fredagar är en så kallad "skrubb-dag". Det är den dagen som man tvättar, sorterar, rakar benen, slöar i soffan och dricker för mycket kaffe. När det blåser halv orkan ute och regnar behöver man heller inte ha dåligt samvete för att man inte gör något. På fredagar leker livet. Det enda negativa är att TV4 har beslutat sig för att sluta streama Idol live utanför Sverige, så det får jag titta på senare.

I helgen kommer vår husägare hit på en blixtvisit från Italien. Jag är lite nervös om jag ska vara ärlig. Man vill ju göra ett gott intryck... Boram (läs mest jag) och jag har därför diskat och plockat ordning på alla våra pryttlar som ligger överallt i huset. Jag försöker samla kraft till att ta cykeln ner till Fischers och handla lite kvällsmat, men det går inte så bra. Det är ju massor bra amerikanska serier som kommer ut idag (ytterligare ett skäl till varför fredagar äger). Om en halvtimma ska jag ha åkt. Wish me luck.

Jag, Boram, Jeanette och en fantastiskt trevlig tant vid namn Annie Snowball (Snöboll) ska hjälpa Edda och hennes man Christoph ikväll. Christoph har spelat in en skiva och ska ha release-konsert ikväll och jag tror att Annie och jag ska ta betalt och dela ut exemplar av skivan. Det blir nog mysigt.

Började asgarva nyss, när jag såg den här Facebook-gruppen; "Tystnaden som uppstår när Ida Wall tror att hon ska komma in på Hugo's...". Varför är jag inte mer aktiv där? Det är nog världens bästa grupp. Ah, det var tider det!

Åh, just det. Jag är friskare nu. Inte frisk. Men det är på bättringsvägen. Imorgon ska jag fira det med att åka till High Wycombe och dricka kaffe på Starbucks. Och köpa födelsedagspresent till en libb-tjej. Och handla mat på den mest orange (oranga?) affären i Storbritannien.

Lena tipsade oss volontärer om världens näst bästa affär. Efter IKEA då. "TotallySwedish" ligger nära Marylebone (min tåg- och tubestation) och säljer alla möjliga svenska saker. De har lite mer mat än IKEA, bland annat falukorv. Hur superduperbra är inte det?! Nästa vecka ska jag och Boram ta en heldagsutflykt bland de svenska erbjudandena i London. Hon ska köpa köttbullar på IKEA och jag ska köpa Kalles Kaviar på TotallySwedish. Sverige... Sverige...

Det börjar bli lite roligt det här, att höja mitt hemland så mycket. Man kanske ska akta sig för sådant... Hm. Nej. Nu måste jag ta mig i kragen. Smör och mjölk lär inte infinna sig i kylskåpet av sig självt.

Orange blossom special.

Vad är det jag säger hela tiden?

Det är för mycket oranget i mitt liv...

Sixteen tons of hardware.

Tänkte bara uppdatera er om att jag lever.

Troligtvis så kommer jag att höra ordentligt inom ett par dagar och förhoppningsvis så slipper jag knarka mer ibuprofen. Det börjar bli lite läskigt att behöva ta så många piller hela tiden. Om man nu kan ställa självdiagnoser... Jag är ju dock lite av en expert på området, så jag tar min självdiagnos och bockar.

Jag har sett alla mina sjuk-filmer (ni vet Moulin Rouge, DreamGirls, The Terminal, Livet är en schlager, ett par andra dåliga chick-flics och Smala Sussie). Jag har sett en halv säsong Greys Anatomy och tvättat i tre omgångar. Jag har ätit vindruvor, filosoferat och pillat mig i naveln. Och inte nog med det! Under mina dagar i sängen har jag allvarligt ifrågasatt mitt beslut att åka hit, kommit fram till att jag gjorde rätt i att sätta mig på planet den andra september och sedan ångrat mig igen. Sammanfattning; Jag har haft ett par skittråkiga dagar, med irrterande hörselgångar, men återigen kommit fram till att jag är på rätt plats, vid rätt tillfälle.

Erica och Johanna. Det nya Sims-spelet är skitkul. Och ni får inte spela det förens i jul. Haha! Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Ni har ju mamma och pappa, så jag ligger ändå i underläge.

Tänkte vara lite töntig och ställa en typisk blogg-fråga; Vad tycker ni saknas här? Är det något speciellt som ni undrar över, när det gäller mitt liv i England? Den här bloggen har inte blivit så svart/vit och opersonlig som jag tänkt mig... Det var meningen att den skulle bli det som min vanliga blogg inte är. Men de tycks gå in i varandra hela tiden och det är svårt att veta vad som är för personligt att skriva om här. Den här platsen känns allmän, på ett sätt den gamla inte gör.

Hur som helst. Skriv en kommentar om det finns något jag kan förbättra, det känns som om jag går på tomgång här. Nu ska jag äta svenska ostbågar och kolla på Shrek. Adios!

Sick & tired.

Det är inte kul att ha öroninflammation.

Och det är definitivt inte kul att ha öroninflammation i England. Det blir lite extra jobbigt när man måste slå upp alla ord som rör örat och försöka beskriva bultande hörselgångar på engelska. Trodde att jag bara var lite förkyld i helgen, men i måndagskväll började det göra redigt ont i öronen. På tisdagmorgon visste jag, eftersom jag är ett så kallat 'Öron-barn'. Har ju haft det ett par gånger innan så igår tog Edda mig till vårdcentralen. Fick antibiotika direkt, eftersom läkaren inte kunde se mina trumhinnor (mina hörselgångar var alltså ganska, nej, väldigt svullna).

Nu ligger jag i min säng, redan uttråkad till döds. Jag kan inte lyssna på musik, eftersom jag inte hör ordentligt. Jag kan inte ligga på sidan eftersom det känns som om ena ansiktshalvan ska sprängas då och jag har dessutom ont i halsen. Jag tycker rätt synd om mig själv just nu. Jag skulle nog kunna se en film som är textad, så kan jag låtsas att höra vad de säger...

I tisdags firade jag två månader här. Bara nio kvar. Det är så konstigt. Att det går så fort men ändå inte. Dagarna känns ganska långa ibland, men rätt vad det är så har det gått en vecka. Förresten; Till höger ser ni en liten nedräknare, som visar hur många dagar det är kvar tills jag kommer hem till Sverige och jul.

Edda tycker inte att jag ska gå till jobbet förens på söndag, om ens det. Vad i hela friden ska jag göra tills dess?!