Sixteen tons of hardware.

Tänkte bara uppdatera er om att jag lever.

Troligtvis så kommer jag att höra ordentligt inom ett par dagar och förhoppningsvis så slipper jag knarka mer ibuprofen. Det börjar bli lite läskigt att behöva ta så många piller hela tiden. Om man nu kan ställa självdiagnoser... Jag är ju dock lite av en expert på området, så jag tar min självdiagnos och bockar.

Jag har sett alla mina sjuk-filmer (ni vet Moulin Rouge, DreamGirls, The Terminal, Livet är en schlager, ett par andra dåliga chick-flics och Smala Sussie). Jag har sett en halv säsong Greys Anatomy och tvättat i tre omgångar. Jag har ätit vindruvor, filosoferat och pillat mig i naveln. Och inte nog med det! Under mina dagar i sängen har jag allvarligt ifrågasatt mitt beslut att åka hit, kommit fram till att jag gjorde rätt i att sätta mig på planet den andra september och sedan ångrat mig igen. Sammanfattning; Jag har haft ett par skittråkiga dagar, med irrterande hörselgångar, men återigen kommit fram till att jag är på rätt plats, vid rätt tillfälle.

Erica och Johanna. Det nya Sims-spelet är skitkul. Och ni får inte spela det förens i jul. Haha! Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Ni har ju mamma och pappa, så jag ligger ändå i underläge.

Tänkte vara lite töntig och ställa en typisk blogg-fråga; Vad tycker ni saknas här? Är det något speciellt som ni undrar över, när det gäller mitt liv i England? Den här bloggen har inte blivit så svart/vit och opersonlig som jag tänkt mig... Det var meningen att den skulle bli det som min vanliga blogg inte är. Men de tycks gå in i varandra hela tiden och det är svårt att veta vad som är för personligt att skriva om här. Den här platsen känns allmän, på ett sätt den gamla inte gör.

Hur som helst. Skriv en kommentar om det finns något jag kan förbättra, det känns som om jag går på tomgång här. Nu ska jag äta svenska ostbågar och kolla på Shrek. Adios!