Ballad of a teenage queen.

Jag måste säga att Storbritannien växer lite var dag.

Det är konstigt att humöret kan pendla så väldigt. Att det kan vara så stor skillnad dag från dag. Att det gjorde fysiskt ont av hemlängtan i tisdags, men att det knappt känns idag. Min smarta chef sa att det var bra att längta, att det är mänskligt och sen gav hon mig en kram. Precis vad jag behövde.

Hon är himla bra, Edda. Min chef alltså. Hon kan ha miljoner saker i huvudet och ändå lyckas komma ihåg att lägga ett uppmuntrande kort (ja, sådana saker är sjukt hypade här) i ens fack. Hon är väldigt kreativ och tycks alltid ha ett svar. Hon är logisk och organiserad, skriver alldeles för många mail varje dag och kan nästan alla namn på mina bästa vänner och min familj. Hon är lite av min idol faktiskt. När jag blir stor ska jag bli lika bra som hon!

Det är faktiskt lite skönt att komma tillbaka. Det är fint att kunna bestämma när man ska äta själv och hinna med att duscha (det var rätt mycket tider att passa under mitt Sverigebesök). Jag trivs faktiskt himla bra här och britterna blir mindre konstiga för var dag. Det enda jag reagerade på idag var att en liten kille kom i flip flops till PromiseLand. Nog för att det var sju grader varmt och sol, men det är fortfarande januari. Någon måtta får det väl ändå vara?

I fredags var vi ju bjudna hem till självaste kyrkoherden på 'personal-/julfest', och jag måste säga att mina arbetskamrater är riktigt festliga. Framförallt Andy. Jag har insett att vi har exakt samma humor, och så gillar han ju the Killers och John Mayer. Det är ju tänkt att han ska lära mig spela gitarr, så vi får nog sätta fart med snart. Note to self; Force Andy to teach me play the guitar.

Något övrigt på dagordningen? Familjen, jag har ett par datum som kanske kunde passa bra för er att komma hit. Jag återkommer inom kort, efter att ha kollat hur center-schemat ser ut! Kolla veckorna innan påsk! Alla andra; Simma lugnt!

Lite synd att förstöra en annars så fin MiniCooper...