Breaking up with God.

Efter 24 timmar har jag återhämtat mig efter Wales.

Det blev ganska sent den sista kvällen (varför är alltid den bäst?!) och man blir lite seg av att sitta på en buss i fem timmar. Och efter ett kort på besök på Totally Swedish på hemvägen, gick jag direkt till Stagecrew igårkväll. Summa summarum; Jag var rätt så trött, sov länge idag och har inte gjort någonting annat än en Spotifylista till Carolina, min volontärvän i Wimborne.

Wales var spännande. Det är väldigt skönt att prata med människor som går ingenom samma saker som en själv, och framförallt att diskutera brittiska mysterier med svenskarna. TFGs sessioner och andakter var fruktansvärt långa och inte speciellt innehållsrika, men tiden imellan är ovärderlig. Jag tror jag behövde det.

Vi träffade trevliga amerikaner (varav en hade ett svenskt förnamn och svenska rötter) och lärde oss nyttiga uttryck som; "They have basterdized it!" och "We have got to get crunked!". Barnen i Stagecrew märkte direkt att min accent ändrats, och retade mig för att jag lät som en amrikan. Det är lite läskigt att jag är så lättpåverkad.

Fick äntligen träffa den nioende svenske TFG-volontären, som tyvärr var sjuk under vår helg i London. Det visar sig att Andreas gått på samma bibelskola som jag, och bodde då i samma rum som två av mina bästa vänner. Såg filmen Inception innan vi diskuterade hur det kom sig att vi hade gemensamma Facebook-vänner, och ni som känner mig väl kan ju bara föreställa er hur jag flippade över det. Blir skitkonstig av sånt där. Jag är nog lite för paranoid för mitt eget bästa. Jag börjar nog bli som Phoebe i Friends, som gör allt för att hitta paralleler mellan de mest udda sakerna som finns.

Sista kvällen ägde "The Fringe" rum, vilket var en sorts presentationsshow. Man fick helt enkelt ställa upp med ett litet nummer, en lek eller en sång och framföra det för alla. Vi svenskar framförde ett något falsksjungande Luciatåg, som fick stående ovationer. Personligen tyckte jag att sydkoreanerna var bäst. Jag tycks ha utvecklat en stark förkärlek för dem. De är så söta och snälla allihop. Märkligt...

Veckan bestod kort och gott av mat, samtal, kaffe, en nätt bergspromenad, mer samtal, nylonmaddrasser och kalla lokaler. På hemvägen konstaterade jag och Carolina att det enda som skiljer oss åt är att jag inte gillar 'På spåret' och att hon inte gillar Ernst.
Helena, Carolina och jag hade också ett mycket givande samtal om identiteskriser och hur man ska överleva dem. Jag är väldigt glad över att jag träffat dem, de svenska volontärerna alltså. De räknas numera som mina vänner, och inte bara som kompisar (ja, det är stor skillnad!). Tack hörrni.

Imorgon ska jag spendera dagen i London med familjen Axelsson. På kvällen ska vi tydligen se 'We will rock you' och äta fin middag. Kanske inte vad jag skulle välja, eftersom jag gillar töntiga musikaler, men det ska bli himla kul. Ska gå en rekognoseringsrunda på Oxford Street på jakt efter en bra födelsedagspresent till Svartenbrandt.

Nu ska jag sätta mig och kolla igenom min kalender ordentligt. Har massor med IKEA-besök planerade, ett flertal efterlängtade besök och en Dublin-helg som måste spikas snarast. Insåg att det inte är så himla många helger att fylla längre. Vart tar tiden vägen? Jag kom ju nyss hit. Hm.