Det är så konstigt att jag åkte hemifrån för tre veckor sedan.
Å ena sidan är det jättebra att tiden går fort, å andra sidan så stressar det mig lite. Det finns så mycket jag vill se och göra här, men tiden rinner liksom ifrån mig. Jag försöker övertyga mig själv om att det är okej att jag inte har hunnit se något utanför Londons gränser än, att det måste få vara vardag här också.
Lindsay berättade för mig att mina huskamrater inte brukade hänga så mycket med varandra under förra terminen. Anledningen till att vi pratade om det var för att hon hade tänkt på att det är mycket mer ljud i huset nu, eftersom alla är i vardagsrummet ganska mycket. Jag kan inte påstå att vi umgås hela tiden direkt, men det är väldigt skönt att ha dem. Jag vet också att det finns några här som märker om jag inte kommer hem och undrar var jag är. Inte för att det är en överhängande risk att jag inte hittar hem, men ni vet vad jag menar.
Jag tror de flesta av oss har varit lite deppiga i veckan och börjat sakna hemma lite. Det är mycket kramande och lite mer socialisering än mina första två veckor. Vi behöver nog varandra allihop. På något vis så skippade vi "lära-känna-perioden" och gick direkt till att bli kompisar. Det låter lite konstigt när jag beskriver det, men man lär verkligen känna varandra (på gott och ont) när man delar kök och badrum.
Vi hade svinmysigt härom kvällen, när alla satt i vardagsrummet och spelade Youtube-klipp för varann och vi pratade om allt och inget. På något vis har jag blivit en så kallad "go to person". Lindsay knackade på sent en kväll för att prata och Sangin kom precis in till mig för att diskutera en knepig situation med en kompis. Sei frågade mig hur man gör skinksås igår. när vi stod i köket. Jag vet inte hur de fått för sig att jag är rätt person att rådgöra med, men det är mysigt. Sangin påstår att det är för att jag verkar så självständig.
Jag har massor att göra i skolan och har redan pluggat tre timmar idag, trots att klockan bara är två. Hela kvällen och morgondagen kommer att ägnas åt samma sak. Förutom att vi gick och såg Lindsays pjäs igår (hon är med i typ tre, fattar inte hur hon orkar) och att jag ska fika med Abrar idag så blir det inte mycket roligare än så i helgen. Abrar är en kille som också pluggar här, som jag snackade med under resan till London från Detroit då vi satt bredvid varann i flygbussen. Det är en av de bästa sakerna med att inte vara i Sverige: När man säger att man borde ta en fika någon gång så gör man det faktiskt, istället för att använda det som en artighetsfras som jag ofta tycker det blir hemma.
Jag hade hunnit glömma hur mycket jag hatar Skype, sedan England. Det tar upp så mycket tid. I måndags ägnade jag sex timmar åt att prata genom Skype. Fattar ni, SEX HIMLA TIMMAR?! Alltså, det är ju bra att man kan hålla kontakten och jag vill ju prata med er. Det är bara det att det liksom aldrig tar slut. När jag väl hunnit snacka med alla så har det gått tre veckor sedan jag pratade med den första personen.
I veckan fick jag veta att Justin Bieber tydligen är född i London. Ovärderlig kunskap. I Young House (där mina kompisar bor) har de en pappers-Justin i vardagsrummet, så han var med på vår filmkväll i tisdags. Vadstena har Heliga Birgitta, London har Justin. Lite skillnad på folk och folk...
Nu ska jag ta på mig långkallingar och mössa. Det är en mindre snöstorm ute, men jag måste ta mig ner till stan för fikan med Abrar. Smell yah later!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar