Orange colored sky.

Igår började vår nya ungdomsledare.

Och kan ni tänka er att jag, lilla jag, fick äran att lära henne att låsa centret? Det berodde kanske delvis på att Jane och Shawn (hennes chef, och vår ungdomspastor)var upptagna. Men ändå. Jag kände mig rätt cool när jag viasade hur man ställer om temperaturen och hon frågade varifrån i Storbritannien jag var. Det krävs inte så mycket för att jag ska känna mig tuff faktiskt.

Jag är ju också ganska lättroad. Idag på personalmötet skulle vi presentera oss med namn och något konstigt med oss själva för Kathryn, som ledaren heter. När jag skulle berätta något knäppt berättade jag att jag alltid börjar fnissa när jag ser kålrötter i mataffärer. Här i England alltså, eftersom de heter 'swede' (samma ord som 'svensk'). British swede. Himla festligt. Det tyckte resten av personalen på Saint James också. Kommer bli pikad om det fram till jag åker hem.

I helgen hade jag ju finbesök här ifrån Svealand. De kom med gåvor form av gelehallon (förstår inte varför jag blivit så fixerad av det...) och svenska tidningar. Vi drack kaffe på Starbucks, såg nåt band på Wembley Arena, åt sushi i Hyde Park och skrattade. Ida Wall har tydligen mossa i näsan, Matilda Svensson är en hen och det var tur att Johanna Roshamn hade koll. Var lite orolig för att de inte skulle komma fram. Det gjorde de som tur var! Tack hörrni.

På fredag ska jag åka söder ut. Till Wimborne Minster och fröken Koronen. Hon ska förbereda en rundtur i Poole, men annars så ska vi nog mest chilla och prata svenska. Det blir en liten kortis bara, eftersom jag måste jobba på söndag, men en övernattning blir det iallafall. Det ska bli jättekul att se hur hon har det och vad hon gör om dagarna. Gott sällskap är ju aldrig fel!

Jag kan också meddela att jag är förkyld. Igen. Eliane påpekade under vårt telefonsamtal idag att jag alltid är det. Tippar på att det är på grund av luftfuktigheten här. Och för att alla andra i min omgivning tycks vara det; Ida, Jane, min engelskalärare och Suzanne. Undrar hur britterna undviker att bli tokiga. Det är ganska enerverande.

Inatt kom Fi, Phill (the) Mann och resten av teamet hem. Ah, tror inte jag skrivit om det här. Förra veckan åkte ett team till Tunisien, eller rättare sagt till den libyska gränsen, för att hjälpa till vid ett av alla temporära hjälpläger som satts upp. Det var sju personer från vår kyrka och fem från en mindre kyrka i grannbyn. Sjukt tufft. Önskar att jag kunnat följa med.

Jag har även (än en gång) fått bevis på att jag har världens bästa familj. Igår pratade jag med halva släkten. Först Olovsonarna, sedan mormor och morfar. Efter det ringde jag till kusinvitamin i Halmstad och grattade på födelsedagen, och fick dessutom tjugo minuter med hennes mor, min moster. Alla är så bra. Alla vet vad de ska säga. De känner mig. Det är himla skönt att ha dem. Hm, tänk vilken tur jag har. Nu ska jag ta mitt filosoferande och fylla huvudet med lite amerikanskt strunt. Godnatt!

Mamma, vet du? Fisksoppan blev faktiskt (nästan) lika god som din! Nu blev du bra stolt va?