Be somebody.

Min mamma tycker tydligen att jag är katig i bloggen.

Jag ber om ursäkt om det verkar så, det är inte min mening. Jag anser mig inte vara en person som är katig överlag, kanske lite ibland när jag fått lite för mycket positiv input. Mitt ego har en viss tendens att blåsa upp fort. Jag försöker nog mest att vara rolig och ironisk. Freud har säkert något att säga om det, hehe.

Jag pratade med min ena lillasyster om det igår (det var hon som skvallrade). Det går inte lura henne. Hon sa så här; "De dagarna du verkar som mest självsäker är väl de dagarna som är sämst egentligen va?". Hon känner mig för bra. Jag vill inte skriva om hemlängtan och saknad egentligen. Jag vill inte berätta för er om mina tvivel på mina förmågor. Det räcker med funderingarna i mitt huvud. Dessutom mamma, så anser jag (och det är MIN blogg, yttrandefrihet?) att Svergie är ett sjujäkla bra land! Man ska akta sig för Jantelagen.

Jag vet ju att jag har gjort rätt i att åka hit. För det mesta är det fantastiskt och jag känner mig faktiskt rätt bra (förstår inte felet i att anse att man är bra...). Jag gillar verkligen mina arbetskamrater, jag skrattar massor med de andra församlingsassistenterna och jag går till gymmet som jag ska. Jag följer mina scheman och livet är fint. Ibland har jag dåliga dagar. Men det vill jag inte berätta om här, för dem vill och kommer jag inte komma ihåg sedan iallafall.

Nu till roligare saker. GLS var verkligen kul att se och jobba på, men det var uttröttande. I måndags gick jag en timma på Sainsbury's och köpte bra saker som rotmos-ingredienser och Yorkshire-puddings. Visste ni att kålrot heter 'Swede' på engelska? Alltså svensk. Det tyckte jag var roligt, är ju ganska lättroad. Och att de säljer Mamma Scans köttbullar på Sainsburys?

I tisdags åkte jag in till London, närmare bestämt Camden, för att möta Helena (som är volontär i St Albans). Vi åt en shish kyckling kebab fort, innan vi ställde oss i kön in till Roundhouse. Där såg vi Joshua Radin. Förra hösten såg jag honom med mina systrar, och även om det var en grymt rolig upplevelse, så var själva konserten bättre här. Stället var väldigt häftigt. Runt som namnet avslöjar, och stort. Pink Floyd spelade tydligen sin första spelning. Det kändes i väggarna att det spelats mycket bra musik där. Joshua var kalasbra och det var en väldigt bra kväll, trots sena tåg och långa resor.

Boram åkte till Italien igår, vilket innebär att jag har huset för mig själv i åtta dagar. Det ska bli väldigt skönt att kunna spela musik ordentligt.

På lördag ska jag göra Högskoleprovet. Har jag nämnt det redan? Jag är nervös. Usch. Men på kvällen ska jag prata med Oliwia och det gör det hela lite mindre läskigt.

Nu; Kaffe och rostat bröd. På återseende!