Det är visst någon som är tillbaka.

Lyssnar på Lasse W och surar lite på mina vänner hemma i Sverige.

Igår firades nämligen en av mina bästisars 20årsdag. Det var bara jag och Ida (som är i Skåne) som missade det; till och med Maggie som till vardags springer runt i Warsawa, var där. Jag kan ju inte begära att de inte ska fira Emma eller att de inte ska ses, bara för att jag inte kan vara med. Men ni hade väl inte behövt ha roligt också?

Som tur var fick jag utlopp för dessa irritationer igår. Lena och Andreas (volontärer som är placerade i Reading, inte jättelångt härifrån) mötte mig i London och över lite nudlar/curry och ett par öl diskuterade vi alla för- och nackdelar med att vara här. Vi pratade om kriser, om framtid och skrattade åt brittisk inredning. Det är alltid lika skönt att träffa de andra volontärerna, kan inte säga det för mycket. De förstår. Positivt.

Jag är himla spänd på Melodifestivalen ikväll. Räkorna ligger på en tallrik för att tina, popcornen står i skåpet och sängen är som vanligt bäddad, så jag är med andra ord redo. Det kommer nog att vara lite märkligt att inte se det hemma i kärt sällskap som annars, men lite skönt också. Att få se det själv alltså. Då kommer det ju iallafall vara tyst och jag kommer slippa bli irriterad på människor som inte har vett att sitta still. Rätt positivt ändå...

Ska gå bort till jobbet en stund och klippa och klistra lite i Pages. Imorgon är det familjegudstjänst (inget PromiseLand, yey!) så kan gå hem lite skapligt. Väldigt positivt! Ciao!